| Mose förmaning. | 5 Mose Bok. | Cap. 4. | 335 |
HERran eder Gud, I lefwen alla på denna dag.
5. Si, jag hafwer lärt eder bud och rätter, såsom HERren min Gud mig budit hafwer, att I så göra skolen i landet, der I inkommande warden till att intaga det.
6. Så behåller det nu, och görer det: ty så warder eder wishet och förstånd berömd för alla folk, när de hörande warda alla dessa bud, så att de skola säga: Si, hwilket wist och förståndigt folk detta är, och ett härligt folk.
Israel skulle således för hela den öfriga werlden wara ett presterligt folk, Herrans ljusbärare, ett brinnande och skinande ljus i tidens mörker. Till en del blef denna bestämmelse motswarad, och Israel war ett ljus för folken redan i Gamla Testamentets tid. Men hufwudsakligen och egentligen är det det andeliga Israel i det Nya Testamentet, som är Herrans ljusbärare och sprider salighetens kunskap omkring sig. I Israel föddes werldens Frälsare, som kallades werldens ljus, Joh. 8: 12, och hedningarnas ljus, Es. 49: 6. Israel hade ett stort inflytande på de hedniska folken, och man finner många spår deraf, att hedningarna förnummit mycket af Herrans uppenbarelser, som blifwit gifna åt Israel. Både i Egypten och i den Babyloniska fångenskapen samt genom andra beröringar med hedningarne blef sådan kunskap meddelad. Derigenom hade de wisa i österlanden fått kunskap om stjernan af Jacob och om den underbara stjernans betydelse, så att de gingo för att uppsöka och tillbedja den nyfödde Judakonungen, Matth. 2: 2.
7. Ty hwad folk är så härligt, hwilket gudarne så nalkas, såsom HERren wår Gud, så ofta som wi åkalla Honom?* *Ps. 145: 18. Ps. 147: 19, 20.
För de trogna i Israel war Gud alltid närwarande, och ännu mera är Han i Christo närwarande hos de trogna i Nya Testamentet. De få umgås med Honom dagligen såsom med sin högsta och bästa wän. För andra deremot är Gud en okänd Gud; de hafwa Honom på ett afstånd lika långt som himlens höjd ifrån jorden. De tala wäl någon gång om en Gud i himmelen, men weta icke af den Guden, som alltid är närwarande på jorden. Hedningarne hafwa wäl sina gudar, såwäl som werldens barn i allmänhet hafwa sina gudar, nemligen afgudar, på jorden, men en trogen själs saliga gemenskap med Gud är för dem en okänd sällhet. Det trofasta löftet om bönhörelse, så ofta wi åkalla Honom, är en outtömlig källa af tröst och hopp och glädje.
8. Och hwar är något så härligt folk, som så rättfärdiga seder och bud hafwer, såsom all denna lagen, som jag eder på denna dagen föregifwer?
9. Så förwara dig nu och din själ granneligen, att du icke förgäter hwad för dina ögon skedt är, och att det icke går utur ditt hjerta i alla dina lifsdagar: och du skall förkunna dina barn och dina barnabarn:* *5 Mos. 6: 7.
10. Den dagen då du stod för HERran din Gud wid berget Horeb, och HERren till mig sade: Församla mig folket, att jag skall låta dem höra mina ord, och lära frukta mig i alla deras lifsdagar på jorden, och lära sina barn.
11. Och I gingen fram, och stoden neder under berget, och berget brann halfwägs upp till himmelen; och der war mörker, moln och töcken.* *2 Mos. 19: 16.
Halfwägs upp till himmelen, ordagrannt: ända till himmelens hjerta. Den heliga lågan spridde sitt sken till det högsta af himlahwalfwet, ty det war en låga på jorden, som Gud sjelf hade upptändt. Ingen annan eld än den, som Herren upptänder i en menniskas hjerta, räcker upp till himmelens hjerta. All annan eld i den fallna menniskan flammar icke åt höjden, utan åt djupet; lågan slår nedföre, i stället för att wända sig uppåt till ljusets ursprung. Äfwen snillets eld stannar wid jorden, då Herrans heliga låga icke brinner deri. Mörkret, molnen och töcknet under elden på Sinai afbildade det mörker, hwaruti jorden genom synden är inswept, och det är tillika en bild af det mörker, hwaruti hwarje menniskohjerta af naturen är inhöljdt, hwilket mörker icke lagen utan allena Evangelii ljus kan förskingra.
12. Och HERren talade med eder midt utur elden: hans ords röst hörden I, men ingen liknelse sågen I, utan rösten.
13. Och Han förkunnade eder sitt förbund, det Han eder böd att göra; nemligen de tio ord, och skref dem på twå stentaflor.* *2 Mos. 31: 18; cap. 34: 28.
14. Och HERren böd mig på samma tiden, att jag skalle lära eder bud och rätter, att I derefter göra skullen uti det land, der I indragen till att intaga det.
15. Så förwarer nu edra själar wäl; ty I hafwen ingen liknelse sett på den dagen, då HERren talade med eder utur elden på berget Horeb:
I hafwen icke sett Herren under någon bild eller gestalt på den dagen [et]c.
16. På det I icke skolen förderfwa eder och göra eder något beläte,* det en man likt är, eller qwinna; *2 Mos. 20: 4.
17. Eller djur på jorden, eller fågel under himmelen;* *5 Mos. 5: 8.
18. Eller mask, som kräker på jorden, eller fisk i wattnet under jorden.
_345.jpg&oldid=343110){kind=link}