| 342 | Mose förmanar folket. | Deuteronomion. | Cap. 6, 7. |
goda landet, som HERren swurit hafwer dina fäder;
19. Att Han skall fördrifwa alla dina fiender för dig, såsom HERren sagt hafwer.
20. När nu din son i dag eller i morgon frågar dig och säger: Hwad är detta för wittnesbörder, bud och rätter, som HERren wår Gud eder budit hafwer?
De måste lägga på hjertas, att Mose så ofta förmanar att gifwa barnen en grundlig underwisning om Herran och Hans stora under både uti skapelsen och återlösningen. Hela offerlagen war en lära om återlösningen.
21. Så skall du säga din son: Wi woro Pharaos trälar i Egypten; och HERren förde oss utur Egypten med mäktig hand.
22. Och HERren gjorde stora och onda tecken och under öfwer Egypten och Pharao och allt hans hus för wåra ögon;
23. Och förde oss dädan, på det Han skulle införa oss och gifwa oss det land, som Han wåra fäder swurit hade.
24. Och böd HERren oss att göra efter alla dessa rätter, att wi skola frukta HERran wår Gud, att oss wäl går i alla wåra lifsdagar, såsom det tillgår i denna dag.
Mose talar icke på samma sätt som den nya tidens dygdelärare, som yrka, att dygden måste älskas och utöfwas för sin egen skull, utan afseende på belöning och straff. Mose kände menniskan bättre; ty genom honom talade Herren, som wäl känner det fallna menniskohjertat. Den fallna menniskan kan wisserligen inse och uppställa den riktiga pligtläran, ”att man af kärlek skall göra det goda för dess egen skull; ty ser man på lönen, så inblandar sig egennyttan, och tänker man på straffet för det ondas utöfning eller det godas försummelse, så inblandar sig fruktan, och hwarken egennytta eller räddhåga äro tillåtna, om dygden skall wara ren” m. m. Men denna dygdelära swäfwar i molnen och har ingen grundwal att hwila på; den glömmer, att menniskan är fallen i synd; den antager, att menniskan är i stånd att af egen kraft uppfylla dessa fordringar, såsom om syndafallet aldrig hade skett, och såsom om syndaförderfwet icke funnes till i menniskans hjerta. Derföre har en sådan tom menniskolärdom ännu aldrig kunnat uträtta något godt. Men Han, som wäl wet hwad i menniskan är, Joh. 2: 25, talar till menniskan sådan som hon är, och Han talar på otaliga ställen både om belöning och straff. Den sanna kärleken får menniskan då, när hon blifwer i tron förenad med sin Frälsare. Då kan hon både i skapelsen och i werldsstyrelsen och uppehållelsen och ännu mera i Guds uppenbarade ord och hela nådesinrättning, ja, äfwen i sitt eget hjerta, som blifwit förwandladt till den Helige Andes tempel, läsa den höga sanningen, tecknad med lefwande andeskrift: Gud är kärleken! I Guds kärlek kan man älska Gud, som är det högsta goda. Kärleken kommer ofwan ifrån, och kan icke åstadkommas af den fallna menniskonaturen; likasom det är solens eget ljus, hwaruti man kan se henne, men jorden har af sig sjelf icke ljus och wärme, som kan genomtränga werldsrymden och hinna till solen. Hos en pånyttfödd menniska är således kärlek till det goda för Herrans skull, men denna kärlek är Hans werk. Och denna kärlek, som har utkorade barns anda och beder Abba fader, är utan räddhåga, ty räddhåga är icke i kärleken, 1 Joh. 4: 18; och den är utan egennytta, ty kärleken söker icke sitt, 1 Cor. 13: 5. Den rena dygden, som måste härflyta af kärlek till det goda, utan egennytta och utan räddhåga, utan traktande efter belöning och utan fruktan för straff, är fåledes en trons frukt, som wäxer och mognar i ljuset och wärman af rättfärdighetens sol. Att försöka framalstra denna frukt af egen kraft är likaså förgäfwes, sam att wilja odla fikon i jordens inre, mörka, kalla hålor.
25. Och det skall wara oss till rättfärdighet för HERran wår Gud, om wi hålla och göra alla dessa buden, såsom Han oss budit hafwer.
Äfwen dessa ord, då de rätt begrundas, skulle wisa Israel. att ingen salighet är möjlig genom lagens gerningar, emedan ingen kan hålla och göra alla dessa buden och derigenom blifwa rättfärdig. Derföre skulle lagen drifwa dem att söka nåd wid försoningens altare, hwilket Herren upprättat ibland dem, såsom en förebild af Christi försoning.
7. Capitel.
Canaan utrotas, Israel wäljes, wälsignas. Fruktan förbjudes.När HERren din Gud förer dig in uti det land, der du inkomma skall, till att intaga det, och nederlägger mycket folk för dig:* de Hetheer, Girgaseer, Amoreer, Cananeer, Phareseer, Heveer och Jebuseer; sjuhanda folk, de som större äro och mäktigare än du; *5 Mos. 31: 3.
I 1 Mos. 15: 19–21, nämnas tio folkstammar, men de tre första woro egentligen blott talrika familjer.
2. Och när HERren din Gud gifwer dem för dig, att du slår dem; så skall du gifwa dem till spillo, och intet förbund med dem göra, eller någon gunst bewisa dem:* *2 Mos. 23: 32; cap. 34: 12. 5 Mos. 20: 16, 17.
Israeliterna besegrade dessa folk, det ena efter det andra, v. 22, Jos. 11: 3–12. Angående det hårda straffet se 3 Mos. 27: 28.
_352.jpg&oldid=343127){kind=link}