| 382 | Mose lofsång. | Deuteronomion. | Cap. 31, 32. |
hwilka en kafwel war fästad wid hwardera ändan. Då man läste afrullades så mycket man behöfde. I samma mån som man läste, afrullades den ena kafweln och den andra pårullades.
27. Förty jag känner din olydighet och halsstyfhet: si, medan jag ännu i dag lefwer med eder, hafwen I olydige warit emot HERran; huru mycket mer efter min död?
28. Så låt nu tillhopa komma för mig alla de äldsta i edra slägter, och edra embetsmän, att jag må tala dessa orden för deras öron, och taga himmel och jord till wittne öfwer dem.
29. Ty jag wet, att I efter min död skolen förderfwa det, och gå utaf wägen, den jag eder budit hafwer; så skall eder wederfaras olycka derefter, derföre att I hafwen illa gjort för HERrans ögon, och förtörnat Honom genom edra händers gerningar.
30. Alltså talade Mose denna wisans ord akta ut, för hela Israels församlings öron.
32. Capitel.
Mose lofsång, förmaning, död.Akten uppå, I himlar, jag will tala; och jorden höre min muns ord.* *Es. 1: 2.
Himmel och jord tagas till wittne till dessa förbunds ord, denna högtidliga sång, i hwilken det Israelitiska folkets innersta rikslag, Herrans förhållande mot folket och folkets förhållande mot Gud under tidernas lopp, här liksom uti en prophetisk brännpunkt sammanfattas. I himmelen är hela Gudomen och alla englaskaror, och på jorden alla, som känna uppenbarelsens ord, fortfarande wittnen till detta förbund. Såsom Christna före sin första nattwardsgång högtidligen inför både himmelska och jordiska wittnen förnya sitt döpelseförbund, så hölls wid dessa tillfälle en stor confirmation med Guds folk, och denna sång kunde kallas ett confirmationstal, hållet af Herren sjelf.
2. Min lära drype såsom regn och mitt tal flyte såsom dagg; såsom regn uppå gräs, och såsom droppar uppå örter.
Herrans ord är fruktbärande såsom regn och dagg från himmelen; det gifwer lif åt det döda och kalla menniskohjertat och förwandlar det till en örtagård, som bär Andans frukter. Icke den döda bokstafwen utan Herrans Ande, som är i Hans ord, meddelar detta ljus och detta lif från himmelen.
3. Ty jag will prisa HERrans namn: gifwer wår Gud allena äran.
Herrans ära är här högsta ändamålet med all skapelse och all uppenbarelse. Himlarne förtälja Guds ära; de äro dertill skapade och för samma ändamål är menniskan skapad och återlöst; hon är skapad och ämnad till ett lefwande andeligt tempel för att uppenbara Herrans härlighet, på det hela jorden må blifwa full af Hans ära. Menniskans lif och hennes bästa gerningar hafwa ingen högre nytta och intet högre wärde, om hon icke söker Herrans ära i allt hwad hon gör. Allt annat är förgängligt, Herrans ära allena blifwer ewinnerligen.
4. Han är en klippa: Hans werk äro ostraffliga: ty allt det Han gör, det är rätt. Trofast är Gud, och utan allt argt; rättwis och from är Han.
Gud är oföränderlig i sina rådslut, en wäldig borg, en säker grundwal, ett fast beskydd. Klippan skakas ej af storm och hafwets wågor. Så är ock Gud den ewigt oföränderlige och trofaste; Han kan icke ryckas ifrån dem, som förtrösta på Honom; Han kan icke dö ifrån dem; Han kan icke förändra sin kärlek, sin rättfärdighet och sin trofasthet. ”Hos de ogudaktige måste Gud jemt hafwa orätt, de weta allt bättre görat. Hwad Gud hafwer gjort, det duger intet.” L. — Men så snart syndaren waknar ur sin säkerhet, så gifwer han Gud rätt och sig sjelf orätt och will icke längre hwila wid sig sjelf, utan flyr till Herran, den säkra, fasta grunden. Gud kallas ofta med det bildliga namnet klippa, för att beteckna Hans ewiga, oföränderliga fasthet och att allt hwilar på Honom.
5. Den afwoga och onda slägten är Honom ifrån fallen: skamfläckar äro de, och icke Hans barn.* *Es. 1: 4. Matth. 12: 39.
Grt. Det (folket) har förderfwat (sin wäg) inför Honom; de äro icke Hans barn; detta är deras skam; det är ett wrångt och arglistigt slägte.
6. Tackar du så HERran din Gud, du galna och owisa folk? Är Han icke din Fader och din Herre? Hafwer Han icke allena gjort och beredt dig?
Såsom Skapare och Återlösare, såsom Fader och Frälsare, har Gud rätt till menniskans hela hjerta.
7. Tänk uppå den förra tiden allt härtill, och betrakta hwad Han gjort hafwer med de gamla fäder? Fråga din fader, han skall förkunna det dig; dina äldsta, och de skola säga det dig.
Guds wälgerningar och nådebewisningar skola påminna menniskan både om Guds barmhertighet och rättfärdighet och om nödwändigheten att tillbedja och tjena Honom allena.
8. När den Högste utskifte folken, och utströdde menniskors barn,* då satte Han landamären till folken efter Israels barns tal. *1 Mos. 11: 8.
Grt. När den Högste gaf folken sitt arf m. m. Då Gud i sitt rådslut utdelade jordens land åt folken och beslöt, huru widt och långt de bo skulle, så gjordes denna fördelning med
_392.jpg&oldid=343241){kind=link}