Utom bränneoffer, syndoffer och skuldoffer, som dagligen offrades inför Herran i helgedomens förgård, offrades äfwen tackoffer, reningsoffer m. m. Tackoffer betecknade trons frukter, och äfwen dessa äro den himmelske öfwersteprestens egna werk, och åstadkommas och werkas af Hans Ande i de trognas hjertan och deras lefwerne. Herren sjelf försonade församlingen genom offren. Han sjelf gaf dem gåfwor att offra såsom tackoffer och friwilliga offer, och gaf dem äfwen wilja dertill. Han sjelf werkade reningen genom reningsoffren. Allt detta bewisade tydligt nog, att de offrande icke hade någon grund att tänka på att sjelfwe göra sig rättfärdige inför Gud; det hela berodde på Herrans egna anstalter och bud, på Hans gåfwor och på Hans nådewerkningar.
Öfwerstepresten war en förebild af den himmelske Öfwerstepresten, wår Frälsare sjelf, såsom wi lära af många ställen i den Heliga Skrift, isynnerhet i Episteln till de Ebreer. Och presterskapet i gamla förbundets tid afbildade det andliga presterskapet, alla sanna trogna i Guds församling. I detta afseende äro både öfwersteprestens embete och det lägre presterliga embetet lärorika och betydelsefulla, och likaså den presterliga embetsdrägten. De hufwudsakliga och största försoningsoffren offrades af öfwerstepresten, som med deras blod ingick i det allraheligaste på den stora försoningsdagen. Så är Christus med det ewigt gällande offerblodet en gång för alla ingången i det allraheligaste i himmelen, och en ewig förlossning är derigenom förwärfwad och wunnen. Med det heliga stänkelseblodet kom öfwerstepresten ut ur det allraheligaste, och meddelade genom stänkelse delaktighet af den skedda försoningen åt det församlade folket. Så kommer Christus genom sin Heliga Andas nåd fortfarande från det allraheligaste i härligheten till sin församling på jorden och meddelar genom sitt försoningsblod syndernas förlåtelse och ewinnerligt lif åt alla, som till Honom församlas. Öfwerstepresten war medlare emellan Gud och folket, genom Honom talade Gud och uppenbarade sin wilja. Så är Herren Jesus wår Medlare och Försonare, och har kungjort oss sin himmelske Faders wilja och råd om wår salighet, och bragt lifwet och ett oförgängligt wäsende i ljuset genom Evangelium. Det lägre presterskapets bestämmelse war dels att tjena Herran i helgedomen och offra folkets frambragta offer, dels att underwisa folket i Herrans lag. Så är det andliga presterskapet kalladt att offra böner, åkallan, förböner och tacksägelser för alla menniskor, 1 Tim. 2: 21, och att i ord och gerningar låta sitt ljus lysa för menniskorna och söka att upprätthålla och utwidga Christi rike. Matth. 5: 16.
Den presterliga embetsdrägten predikade äfwen. Presterna woro klädda i fotsida kläder af skinande hwithet af rutigt tyg, som dock icke hade någon annan färg än den hwita. Denna rutiga beskaffenhet skulle framställa denna drägt såsom fullsatt af ädelstenar. Ädelstenar beteckna ljus och klarhet, och således war dermed antydt, att dessa kläder föreställde en ljusdrägt, och att Herrans tjenare således måste wara klädda i Hans ljus, i Hans renhet och helighet. De kroppsdelar, som påminna om den fallna menniskans naturliga förderf och dess ärftlighet i menskligheten, måste wara på särskildt sätt betäckta, och dermed betecknades, att Herrans tjenare skulle wara angelägna om hjertats renhet, och icke nalkas heIgedomen med obetäckta, det är med oförlåtna synder, eller tillåta sig någonting syndigt i tankar, ord eller gerningar. Gördeln, hwarmed embetsdrägten sammanhölls, hade samma fyra heliga färger som det inre af tabernaklet, och betecknade således de omgjordade såsom helgedomens tjenare, såsom egnade åt Herrans tjenst och inwigda för himmelen. Deras hufwudbonad hade gestalten af en utslagen mandelblomma. Blomman är en bild af lif och fruktbarhet, och denna hufwudbonad war
menniskans blod. Wi lefwa af det lifsämne, hwaraf wi omgifwas. På samma sätt måste själen hemta andlig lifskraft från Herrans Ande, och derföre oupphörligt nalkas Honom och med Honom stå uti gemenskap. I sig sjelf är menniskan hwarje ögonblick underkastad den andliga döden, och behöfwer derföre oupphörligt att för själen hemta lif af Herrans pånyttfödande och lifgifwande Ande. Genom offrens blod som den offrandes själ i beröring med Herren, och blef sålunda delaktig af försoning och nytt lif. Genom Christi dyra blod kommer den fallna menniskan i gemenskap med Gud; det är i detta blod hon blifwer försonad och delaktig af Guds Helige Ande och ewinnerligt lif. Såsom ett barn börjar andas, så snart det är födt, så blifwer menniskan i den nya födelsen försatt i andegemenskap med Gud, och sedan är hela det inre lifwet, så länge anden icke utsläckes (1 Thess. 5:), ett umgänge med Gud. Bruket af nådens medel, hwarje tanke på Gud, hwarje bönesuck, hwarje strid mot synden och hwarje ord och gerning, som utgår af tron, kunna kallas den pånyttfödda själens andedrag.
_407.jpg&oldid=343280){kind=link}