derföre äfwen en sinnebild af lifsens krona, som de trogna en gång undfå i himmelen, den owanskliga krona, som blifwer åt alla segerwinnare beskärd. 2 Tim. 4: 8. Det war dock härmed närmast antydt, att Herrans tjenare nödwändigt måste hafwa andligt lif och andliga lifskrafter, för att kunna sjelfwa lefwa och blomstra i Herrans gårdar och för att kunna åt andra meddela af Herrans pånyttfödande och lifgifwande kraft. Att denna hufwudbonad betecknade det andliga lifwet, kunna wi finna af åtskilliga ställen i Skriften, isynnerhet af Ps. 92: Den rättfärdige skall grönskas såsom ett palmträd; han skall wäxa såsom ett cederträd på Libanon: de der planterade äro uti Herrans hus, de skola i wår Guds gårdar grönskas. Och om de än gamle warda, skola de likwäl blomstra, fruktsamme och färske wara: att de förkunna skola, att Herren så from är, min tröst, och intet orätt är i Honom. Och om det andliga presterskapet säger Apostelen: I ären det utwalda slägtet, det konungsliga presterskapet, det heliga folket, och det egendomsfolket, att I skolen kungöra Hans dygd (kraft), som eder kallat hafwer af mörkret till sitt underliga ljus. 1 Pet. 2: 9.
Utom den wanliga embetsdrägten bar öfwerstepresten en himmelsblå lifrock utanpå den hwita, men kortare, och öfwer denna blåa lifrock en ännu kortare klädnad, som måste hafwa haft likhet med en mässhake, bestående af twå stycken, sammanhäftade på båda axlarne, och sammanhållna om lifwet med en gördel, hwilken, såwäl som denna korta ”lifkjortel”, war af silke och af samma fyra färger, som det inre af tabernaklet. På bröstet glänste embetsskölden med de tolf ädelstenarne, på hwilka woro namnen på de tolf Israels slägter, och på axlarne woro twå stora ädelstenar med sex namn af Israels stammar på hwardera ädelstenen. På öfwersteprestens hufwudbonad war en guldkrona med de orden: Herrans helighet. Det har redan blifwit anmärkt, att öfwerstepresten war en förebild af Christus, och den kostliga öfwerstepresterliga embetsdrägten syftade på wår Frälsares gudomliga och menskliga natur, på Hans prophetiska, öfwerstepresterliga och konungsliga embeten. Han är Gud och menniska, Han är i himmelen och på jorden, Hans herradöme är uppå Hans axlar, Han gör sitt folk rättfärdigt, och herrskar i rättfärdighet såsom konung öfwer sitt folk ewinnerligen. Han bär sin återlösta församling på sitt bröst, såsom deras Medlare inför Gud och Fadren, Han är deras förebedjare, Han är försoningen för deras synder och har deras namn outplånligt tecknade i oförgängligt ljus, Ebr. 7: 25. 1 Joh. 2: 1, 2. Hans rättfärdiggjorda och helgade församling utgör tillika Hans härliga, ewiga prydnad, och skall för ewigt wara Hans hjerta närmast.
Af en djup och widtomfattande betydelse äro den gudomliga lagens föreskrifter om Sabbatherna och de årliga högtiderna. Sabbathslagen utwidgar sig i allt större och större omfång. Hwar sjunde dag är sabbathsdag; den sjunde månaden i kyrkoåret är sabbathsmånad, hwart sjunde år är sabbathsår, och ändtligen kommer Jubelåret efter sju weckor af år eller sju sabbathsår, så att jubelåret omfattar alla andra sabbather. Sjutalet är det heliga tal, som betecknar förbundet emellan Herran och Hans folk; detta förbunds lif och kärna är folkets förening med Herran. Denna förening kan icke rätt åstadkommas, utan genom själens hwila från jordisk werksamhet och genom umgängelse med Gud, hwilken umgängelse är högsta wederqwickelse och hwila. Denna hwila är således ett återwändande till Herran; då skall hjertat tillslutas för jordiska omsorger och arbeten och för tidens oro samt öppna sig mer för Herrans Ande och wara helt och hållet wändt till himmelen. Då will ock Herren wara wänd till menniskan, så att hwarje sabbath är en ny förmälningsdag mellan Herran och Hans församling, en förnyelse, bekräftelse och utwidgning af det nådesförbund, hwaruti Gud med menniskan ingått, och en rikligare delaktiggörelse af de nådegåfwor, som genom förbundet äro åt menniskan utlofwade. Dessa nådegåfwor winnas genom ordet och sakramenterna, genom stilla betraktelse, ödmjuk andakt, waksamhet och bön. Det är alltså tydligt, att ingen blott yttre hwila eller upphörande med jordiskt arbete utgör en rätt sabbathsro. Många afhålla sig på Herrans dag från arbete och gå till kyrkan m. m., utan att helga hwilodagen; ty de mottaga ingen nåd till helgelse i sina hjertan. Att Sabbathsmånadens början firades med basunaklang, betecknade Herrans särskilda och mäktigare werksamhet
_408.jpg&oldid=343283){kind=link}