| Josua slår de Amoreer. | Josua Bok. | Cap. 10. | 417 |
kunde lika så lätt förändra deras lopp. Canaans innewånare ansågo solen och månen såsom gudar, frambragte offer åt dem och tillbådo dem. Den allsmäktige Guden wille nu wisa både för Canaaniterna och för sitt folk, att Han war Herre öfwer dessa skapade ljusbärare. För att förhärliga sitt namn, werkade Gud således detta stora under. Det förändrar icke saken, huru detta underwerk skedde, ware sig genom en förändring i jordens rörelser eller i ljusets lagar. Ändamålet wanns likafullt, om ljuset samlade sig och gaf ett sken såsom sol och måne, från de ställen, som här nämnas. Man kan af detta bibelställe icke draga någon slutsats stridande emot stjernkunnighetens nyare upptäckter; ty ännu säga alltid de stjernkunniga såwäl som andra: Solen går upp och solen går ned, ehuru de wäl weta, huru det förhåller sig med jordens och himlakropparnas rörelse. Josua hade Gibeon sydost om sig, och öfwer Gibeon stod solen för honom på morgonstunden, under det månen syntes i wester öfwer Ajalons dal.
13. Då stod solen stilla och månen desslikes, till dess att folket hämnade sig på sina fiender. Är icke detta skrifwet i den frommes bok? Så stod solen midt på himmelen, och fördröjde gå neder så när en hel dag.* *Es. 38: 8.
Den frommes bok nämnes ock 2 Sam. 1: 18. Det war en mensklig bok, innehållande berättelser om Israels wandring och segrar, således om Herrans under med detta folk. Denna bok nämnes här, för att wisa, att detta underwerk, då Josua bok skrefs, war allmänt bekant.
14. Och hafwer ingen dag warit lik wid denna, hwarken förr eller sedan, då HERren lydde en mans röst, ty HERren stridde för Israel.
Herren lyder menniskans röst, då menniskans röst är ett genljud af Herrans Ande, som i själen werkar. Blott då kan ett Guds barn bedja om ett underwerk, när Herrans Ande sjelf werkar denna bön och gifwer wisshet om, att ben skall höras; ty eljest wore det å menniskans sida förmätenhet att så bedja.
15. Och Josua drog åter i lägret igen till Gilgal; och hela Israel med honom.
Josua wände sig nu mot Gilgal, men anlände icke dit i lägret, förr än det hade skett, som berättas i det följande till och med v. 42.
16. Men de fem konungar woro flydde, och undfingo sig uti en kula i Makkeda.
17. Då wardt Josua sagdt: Wi hafwa funnit de fem konungar fördolda i en kula i Makkeda.
18. Josua sade: Så wälter stora stenar för gapet af kulan; och befaller några män, som taga der wara på dem.
19. Men I, står icke stilla, utan jager efter edra fiender, och slår deras eftersta,* och låter icke komma dem i deras städer: ty HERren eder Gud hafwer gifwit dem i edra händer. *5 Mos. 25: 18.
20. Och då Josua och Israels barn hade lyktat den mäktiga stora slagtningen på dem, och platt slagit dem, hwad sedan qwar blef af dem, det kom in i de fasta städer.
21. Så kom allt folket åter i lägret igen till Josua i Makkeda med frid; och ingen tordes röra sin tunga för Israels barn.
Ingen hwässte sin tunga emot någon af Israels barn.
22. Men Josua sade: Låter upp gapet för kulan, och drager fram de fem konungar till mig.
23. De gjorde ock så, och hade de fem konungar till honom utur kulan; konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmuth, konungen i Lachis, konungen i Eglon.
24. Då nu desse konungar woro framledde till honom, kallade Josua hela Israel och sade till de öfwersta af krigsfolket, som med honom drogo: Kommer hit, och träder dessa konungarne på halsen med fötterna: och de kommo fram, och trädde på deras halsar med fötterna.
Grt.: Sätter edra fötter på dessa konungars nackar (till tecken, att de äro fullkomligt underkufwade). 1 Mos. 3: 15. Ps. 110: 1.
25. Och Josua sade till dem: Frukter eder icke och grufwer eder icke; warer tröste och wid ett fritt mod: ty alltså skall HERren göra alla edra fiender, som I emot striden.
26. Och Josua slog dem sedan, och drap dem, och hängde dem i fem träd: och de hängde i träden allt intill aftonen.
27. Då solen war nedergången, böd han, att man skulle taga dem ned af träden,* och kasta dem in i kulan, der de sig uti fördolt hade; och lade stora stenar för gapet af kulan, hwilka der ännu äro på denna dag. *5 Mos. 21: 23. Jos. 8: 29.
28. På den samma dagen wann ock Josua Makkeda, och slog det med swärdsegg med dess konung, och gaf det till spillo och alla de själar, som der inne woro, och lät ingen blifwa igen: och gjorde den konungen i Makkeda, såsom han hade gjort konungen i Jericho.* *Jos. 6: 21.
_427.jpg&oldid=343328){kind=link}