| Josua slår Hazor. | Josua Bok. | Cap. 11. | 419 |
på denna tiden skall jag gifwa dem alla slagna för Israels barn: deras hästar skall du hasa och bränna deras wagnar i eld.
Att hasa war ett gammalt krigsbruk, som bestod deruti, att senorna på bakbenen af hästar eller andra arbetsdjur blefwo afskurna, för att göra dem odugliga till widare bruk, då de segrande icke hade tillfälle att begagna dem. I österlanden sättes mycket wärde på utmärkt hästafwel. Emot den kostsamma ståt, som derigenom lätt kunde intränga i Israel och de farliga förbindelser med andra länder, hwartill detta kunde föranleda, warnar Herren sitt folk. Se 5 Mos. 17: 16.
7. Och Josua kom hasteligen på dem, och allt krigsfolket med honom, wid wattnet Merom, och öfwerföll dem.
8. Och HERren gaf dem i Israels händer: och de slogo dem och jagade dem allt intill det stora Zidon och intill det warma wattnet* och intill den slätten i Mizpe österut, och slogo dem, till dess icke en igen blef. *Jos. 13: 6.
Det warma wattnet. Troligen woro saltsjuderier i närheten af Sidon eller dammar inrättade hwarigenom man kunde winna salt af hafswatten genom dess bortdunstning i solhettan.
9. Då gjorde Josua dem såsom HERren honom budit hade, och hasade deras hästar och brände upp deras wagnar:
10. Och wände om på samma tiden, och wann Hazor och slog dess konung med swärd: ty Hazor war tillförene hufwudstaden för alla dessa konungarikena;
11. Och slog alla de själar, som der inne woro, med swärdsegg, och gaf dem till spillo: och lät intet igen blifwa, som anda hade; och brände upp Hazor med eld.
Hazor uppbyggdes åter och blef en mäktig stad, såsom en samlingsplats för många flyktiga hedningar.
12. Dertill alla dessa konungarnas städer wann Josua med deras konungar; och slog dem med swärdsegg och gaf dem till spillo, såsom Mose, HERrans tjenare, budit hade.* *1 Mos. 23: 32. 4 Mos. 33: 52. 5 Mos. 20: 16.
13. Dock uppbrände Israels barn inga städer med eld, som högt uppe lågo, förutan Hazor allena; det uppbrände Josua.
14. Och allt rofwet af dessa städerna och boskapen bytte Israels barn emellan sig: men alla menniskor slogo de med swärdsegg, till dess de förgjorde dem, och läto intet igen blifwa, som anda hade:
15. Såsom HERren sin tjenare Mose, och Mose Josua budit hade, så gjorde Josua, att intet blef tillbaka af allt det HERren hade budit Mose.* *2 Mos. 34: 12. 5 Mos. 7: 2.
16. Alltså intog Josua alla dessa landen på bergen, och allt det söderut ligger, och allt landet Gosen och dalarna och slättmarken och Israels berg med dess dalar:
17. Allt ifrån berget, som åtskiljer landet uppåt, emot Seir intill BaalGad, på berget Libanons slätt nedan wid Hermons berg; alla deras konungar wann han, och slog dem, och drap dem.
Baal Gad kallades denna stad efter den afgud Baal, hwilken dyrkades såsom lyckans gud. Det war blott timlig lycka hedningarna sökte hos Baal.
18. Men han förde örlig med dessa konungar i lång tid.
Caleb war fyratio år gammal, då han af Mose sändes med de öfriga att utforska Canaans land; derefter woro nu fyratiofem år förflutna, cap. 14: 7—10, men Israel hade från samma tidpunkt warit trettioåtta år i öknen. Således räckte Josua eröfringskrig i sju år. Äfwen här wisar sig sjutalet såsom betydelsefullt. Stridens tid för Guds rike på jorden är noga bestämd, och ju swårare striden är, desto närmare är alltid förlossningen.
19. Och war ingen stad, som sig gaf med frid under Israels barn, undantagna de Heveer, som bodde i Gibeon:* utan de wunno dem alla med strid. *Jos. 9: 15, 18.
20. Och det skedde så af HERran, att deras hjerta wardt förstockadt till att möta Israels barn med strid: på det de skulle till spillo komma, och dem ingen nåd wederfaras, utan förgöras, såsom HERren hade budit Mose.
Genom en särskild straffdom blefwo dessa hedningar förblindade, då de nu woro mogna till straffet, 2 Mos. 4: 21. Es. 29: 9, 10. De öfwerlemnades åt sina egna högmodiga tankar, för att fatta det oförnuftiga beslut att sätta sig emot Israels folk, ehuru de wäl wisste, att Herren stridde för Israel. Förstockelsen gick ingalunda ut på att hindra dem ifrån bättring; ty derpå tänkte de aldrig, utan Herren lät dem behålla nog mod och själsstyrka att handla efter deras syndiga wilja för att ådraga sig det straff de förtjente, att utrotas i striden. Om de hade underkastat sig, såsom Gibeoniterna, och bedt om förskoning, så hade det kunnat hända, att Israel hade låtit beweka sig att låta dem lefwa, ehuru det war emot Guds befallning, 5 Mos. 20: 17. Och då hade Israel lätt kunnat sammansmälta med de hedniska folken, ty de hade då beständigt haft nätet omkring sig.
21. På den tiden kom Josua och utrotade de Enakim* utaf bergen af
_429.jpg&oldid=343334){kind=link}