| 436 | Josua sista ord. | Josua Bok. | Cap. 24. |
och plågade† Egypten, såsom jag ibland dem gjort hafwer. *2 Mos. 3: 10; †cap. 7, [et]c.
6. Sedan förde jag eder och edra fäder utur Egypten,* och när I kommen till hafwet, och de Egyptier jagade efter edra fäder med wagnar och resenärer intill Röda hafwet;† *2 Mos. 12: 37; †cap. 14: 9.
7. Så ropade de till HERran, och Han satte ett mörker emellan eder och de Egyptier,* och förde hafwet öfwer dem, och öfwertäckte dem;† och edra ögon sågo hwad jag i Egypten gjorde; och I bodden i öknen i en lång tid. *2 Mos. 14: 20; †cap. 14: 28.
8. Och jag förde eder uti de Amoreers land, som bodde på hinsidan Jordan;* och då de stridde emot eder, gaf jag dem i edra händer, så att I besatten deras land, och förgjorden dem för eder. *4 Mos. 21: 21, [et]c.
9. Då reste sig upp Balak, Zipors son,* de Moabiters konung, och stridde emot Israel, och han sände bort och lät kalla Bileam, Beors son, att han skulle förbanna eder: *4 Mos. 22: 2.
10. Men jag wille icke höra honom, och han wälsignade eder; och jag frälste eder utur hans händer.
Jag wände i wälsignelse den förbannelse, som han öfwer eder wille uttala.
11. Och då I gingen öfwer Jordan.* och kommen till Jericho, stridde Jerichos inbyggare emot eder, de Amoreer, Phereseer, Cananeer, Hetheer, Girgaseer, Heveer och Jebuseer; men jag gaf dem i edra händer.† *Jos. 3: 16; †cap. 6: 20; cap. 10: 8; cap. 11: 8.
12. Och sände getingar* framför eder, de drefwo dem ut för eder, de twå Amoreers konungar; icke genom ditt swärd eller genom din båge. *2 Mos. 23: 28. 5 Mos. 7: 20.
Här omtalas uppfyllelsen af det 2 Mos. 23: 28 och 5 Mos. 7: 20, gifna löftet. Denna plåga hade öfwergått Sihon och Og, 5 Mos. 2 och 3, och troligen sedan äfwen andra Canaanitiska folk, hwilket Israeliterna icke förr än långt efteråt fått weta.
13. Och gaf eder ett land, der I intet på arbetat haden, och städer, som I icke uppbyggt haden; att I skullen bo deruti, och skullen äta af wingårdar och oljoberg, som I icke planterat haden.* *5 Mos. 6: 10, 11. Ps. 44: 4.
14. Så frukter nu HERran, och tjener Honom troliga och rättsinneliga: och låter fara de gudar, som edra fäder tjent hafwa på hinsidan elfwen och i Egypten; och tjener HERran.
Således hade Israeliterna äfwen warit smittade af det afguderi, som de hade sett i Egypten, se 2 Mos. 32: 1. Hes. 23: 3–8, 19. Här säges nu icke uttryckligen, att yttre afguderi utöfwades ibland folket, men sannolikt rådde hos mången en stark böjelse deruti, derföre talar här den gamle anföraren, som war sitt folks fader, så warmt och rörande, så kraftigt och bestämdt.
15. Tycker eder icke godt wara, att I tjenen HERran, så utwäljer eder i dag, hwem I tjena wiljen; antingen den Gud, som edra fäder tjent hafwa på hinsidan elfwen, eller de Amoreers gudar, i hwilkas land I bon; men jag och mitt hus wilja tjena HERran.
Ingen kan tjena twå herrar, ingen kan tjena Gud och afgudar, derföre uppmanar Josua folket till ett bestämdt wal, att det icke skulle försöka att dela hjertat emellan Herran och afgudarne, utan hellre öppet och bestämdt förklara sig wilja tjena främmande gudar, än offra åt Herran och hemligen hafwa afgudar i hjertat.
Alltid måste wi komma ihåg, att Christus och Belial kunna icke förlikas.
16. Då swarade folket och sade: Bort det, att wi skulle öfwergifwa HERran, och tjena andra gudar;
17. Ty HERren wår Gud hafwer fört oss och wåra fäder utur Egypti land, utur träldomens hus; och hafwer för wåra ögon gjort så stora tecken, och bewarat oss på hela wägen, som wi dragit hafwa, och ibland alla de folk, genom hwilka wi gångna äro.
18. Och HERren hafwer utdrifwit för oss alla de Amoreers folk, som bodde i landet: derföre wilja wi ock tjena HERran, ty Han är wår Gud.
Folket swarade nu utan twifwel med rörda hjertan och god wilja, att de wille tjena Herran; men de kände icke sin stora swaghet. På samma sätt swarade också Petrus och de andra lärjungarne, att de hellre wille dö med Herran Jesum, än förneka Honom; men detta löfte gafs utan rätt ödmjukhet och tro, i förlitande på egen kraft, och denna kraft war ingen! Den naturliga menniskan är ofta lätt upprörd, den fattar då goda uppsåt och gör lätteligen löften, som hon icke kan hålla. Känslorna swalna likwäl snart, men ändå will man gerna till någon del uppfylla de goda föresatserna, och då uppstår lätt ett farligt skrymteri.
19. Josua sade till folket: I kunnen icke tjena HERran, ty Han är en helig
_446.jpg&oldid=343371){kind=link}