| 438 | Josua Bok. | Cap. 24. |
Canaan kunnat blifwa en rätt sinnebild och förebild af det himmelska fäderneslandet. Men de afföllo ifrån Herran och wandrade sina egna wägar; derföre fingo de icke i Canaan åtnjuta den sällhet och frid, som war dem ämnad. Synden borttager frid och sällhet både ur menniskans hjerta och ur det yttre lifwet. Från Egyptens träldom hade folket blifwit förlossadt. I Canaan, i sjelfwa löftets land, kom det i träldom flere gånger efter hwarandra under åtskilliga hedniska folkslag, och hwarje gång är en predikan om den sanningen, att synd är fångenskap och förer till fångenskap, träldom och lidanden. I andligt afseende går det ännu i dag på samma sätt: om en menniska, sedan hon blifwit fattad af nåden och frigjord genom Evangelium, så att hon kommit till delaktighet af Jesu rättfärdighet och de heligas arfwedel i ljuset, derefter blifwer trög och kallsinnig, så att hon låter hjertat fästa sig wid werlden, fåfängligheten och allahanda lustar, och försummar att motstå och utrota frestelserna, såsom Israels folk försummade att utrota Canaaniterna och deras afgudar; så kommer en sådan menniska på nytt under afgudars makt och i andlig träldom. Med denna träldom förena sig oro, samwetsförebråelser och lidanden. I sådant tillstånd äro många, som haft eller hafwa namnet att de lefwa, men äro döde, såsom församlingen i Sardis. Uppb. 3: 1.
_448.jpg&oldid=343375){kind=link}