| Deboras lofsång. | Domare Boken. | Cap. 5. | 447 |
till dess nu lag och rätt åter förkunnades genom Herrans ingifwelse, som äfwen gaf råd och hjelp till folkets förlossning och beskydd.
8. Ett nytt hafwer Gud utwalt, portarna hafwer Han bestridt: ingen sköld eller spets wardt sedd ibland fyratio tusen i Israel.* *1 Sam. 13: 19, 22.
Gud hade nu gifwit nytt sinne, nytt mod och ny hjelp åt sitt folk och stridde sjelf för Israels portar, att förswara deras hem och frigöra dem; ty sjelfwa hade de hwarken mod eller wapen.
9. Mitt hjerta faller till Israels regenter, hwilka friwillige äro ibland folket.
10. Lofwer HERran, I som riden på sköna åsninnor,* I som sitten för rätta; och sjunger, I som gån på wägarna. *Dom. 10: 4; cap. 12: 14.
Både högre och lägre ibland folket uppmanas här till Herrans lof, de uppmanas att rätt betrakta Guds makt och stora barmhertighet.
11. Der skyttarna ropa ibland dem, som watten hemta, der säge man om HERrans rättfärdighet, om Hans bönders rättfärdighet i Israel: då drog HERrans folk neder till portarna.
Nu wågade sig Israels folk frimodigt ned af bergen och ut från befästade städer och fröjdade sig på fria marken wid bäckar och brunnar, och de, som hade wunnit seger, blandade sina glädjerop med det befriade folkets glädjesånger. ”Då Sisera skyttar för sin nöds skull ropade högt wid bäcken Kison, der man plägade hämta watten, då halp Gud sina bönder och lät rätten gå.” Luth. Herren uppenbarade sin rättfärdighet, i det Han från träldomen förlossade det undertryckta landtfolket och gaf dem rätt emot deras fiender.
12. Upp, upp Debora, upp, upp, och sjung en wisa; upp Barak, och fånga dina fångare, du AbiNoams son.
Fångare woro fienderna, som höllo Israel i fångenskap och förtryck.
13. Då wordo de öfwergifna rådande öfwer de mäktiga: HERren wardt rådande genom mig öfwer de hjeltar.
Det öfwergifna swaga Israelitiska folket blef nu rådande öfwer de mäktiga hedningarna.
14. Utaf Ephraim* war deras rot emot Amalek:† och efter dig BenJamin i ditt folk. Af Machir äro komne regenter;** och af Sebulon äro regerare wordne igenom skrifpennan. *4 Mos. 4: 5. †2 Mos. 17: 13. **Jos. 17: 1. Dom. 3: 15.
”Josua war den förste hjelten af Ephraims stam och liksom en rot till Israeliternas seger, och efter honom de andre, till dess att Sebulon fick ock en gång en Josua emot Sisera.” L. I Sebulons stam woro många utmärkta för skicklighet i lagens kunskap och tillämpning, och arbetade med pennan; men nu hade de ock utmärkt sig såsom krigare. Sebulons stam berömmes för krigsklokhet, 1 Chrön. 12: 33. Af denna stam war domaren Elon, Dom. 12: 11.
15. Isaschars förstar woro med Debora, och Isaschar war såsom Barak i dalen, utsänd med sitt fotfolk. Ruben höll mycket af sig och skilde sig ifrån oss.
16. Hwi blef du i dina fårahyddor till att höra hjordarnas bräkande? Och höll mycket af dig, och skilde dig ifrån oss.
Rubens stam, som bodde på andra sidan Jordan, höll rådplägningar, hwad den skulle göra, i stället för att skynda till sina bröders hjelp, då de hörde basunerna blåsas. I nödens stund pröfwas den rätta brödrakärleken och wänskapen.
17. Gilead* blef hinsidan Jordan: och hwi bor Dan† ibland skeppen? Asser** satt i hafwets hamn och blef i sina förfallna byar. *Jos. 13: 24, 25. †cap. 19: 40; **cap. 19: 24, 29.
Gileads alla innewånare: Ruben, Gad och halfwa Manasse kommo icke till hjelp i striden och blifwa derföre här tadlade, såsom äfwen Dan och Asser.
18. Men Sebulons folk wågade sin själ i döden: Napthali desslikes på höjden af marken.* *Dom. 4: 14.
19. Konungarna kommo och stridde; då stridde de Cananeers konungar i Thaanach wid det wattnet Megiddo: men de hade ingen winning deraf.
Under Jabin stridde troligen några små lydkonungar.
20. Af himmelen wardt strid emot dem: stjernorna i deras lopp stridde emot Sisera.
Från himmelen, der stjernorna hafwa sitt lopp, striddes emot den hedniska hären.
21. Den bäcken Kison wältrade dem, den bäcken Kedumim, den bäcken Kison. Träd min själ på de starka.
Genom det utomordentliga störtregnet swällde Kison, der härarna möttes; den wäldiga strömmen bortsköljde de fallnas lik; på de mäktigas lik kunde äfwen den swaga qwinnan sätta sin fot.
22. Då darrade hästarnas fötter för deras starka åsittares förfärelses skull.
De flyende ryttarnes förskräckelse delades af sjelfwa stridshästarne.
23. Förbannar den staden Meros, sade HERrans Engel; förbannar hans borgare, att de icke kommo HERranom till hjelp; till hjelp HERranom till de hjeltar.
Denna stad, som eljest icke nämnes, war utan twifwel i den belägenhet, att den war särskildt förpligtad att göra kraftigt bistånd i striden; den war owerksam och blifwer derföre förbannad. Att göra ingenting är ofta en ganska stor synd, om merändels allt för litet betänkts. Att göra
_457.jpg&oldid=343393){kind=link}