Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 464.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
454 Gideons lifkjortel. Domare Boken. Cap. 8.

han skref honom upp de öfwersta i Succoth och deras äldsta, sju och sjuttio män.

15. Och han kom till det folket i Succoth, och sade: Si, här äro Sebah och Zalmunna, om hwilka I bespottaden mig och saden: Är då allaredan Sebah och Zalmunna hand i dina händer, att wi ju skola gifwa ditt folk, som trött är, bröd?

16. Och han tog de äldsta af staden, och törnen utaf öknen och tistlar, och lät dermed sönderslita det folket i Succoth.

Blott stadens öfwersta och äldste, som woro orsaken till förräderiet, undergingo detta stränga straff. Deras hwassa hånande swar på hans begäran, v. 6, war ett hån emot Herran, som hade kallat honom.

Sönderslita, grt. tukta, lära. Med detta straff mot de äldsta lärde han det öfriga folket, huru swår synd det wore att förråda fäderneslandet, att lemna bröder ohulpna i nöden och att håna och förakta Gud sjelf, i hwilkens namn Gideon fordrade deras bistånd.

17. Och tornet i Pnuel bröt han neder, och slog ihjäl folket i staden.

Här göres icke skillnad emellan de äldste och de öfriga männerna, såsom i Succoth; således hade de i Pnuel, i förtröstan på sitt fasta torn, alla trotsat Gideons uppmaning, och blefwo derföre straffade.

18. Och till Sebah och Zalmunna sade han: Hurudana woro de män, som I slogen ihjäl i Thabor? De sade: De woro sådana som du, och dägelige såsom en konungs barn.

Det synes, att Midianiterna mördat Gideons bröder, då de fått höra, att han samlade sitt folk till krig, och att Gideon på sitt krigståg fått underrättelse derom.

19. Han sade: De woro mina bröder, min moders söners. Så sannt som HERren lefwer, om I haden låtit dem lefwa, skulle jag icke aflifwa eder.

Efter blodhämndens stränga lag och allmänna plägseder på den tiden, war Gideon pligtig att öra särskildt afseende derpå, att desse fiender hade mördat hans bröder.

20. Och sade till sin förstfödda son Jether: Statt upp, och dräp dem. Men drängen drog sitt swärd icke ut; ty han fruktade sig, efter han war ännu en ung dräng.

21. Då sade Sebah och Zalmunna: Statt du upp, och slå oss: ty efter som mannen är, så är ock hans makt. Så stod Gideon upp, och slog ihjäl Sebah och Zalmunna, och tog de spänger, som woro på deras kamelers halsar.

Dessa spänger (af guld eller silfwer) hade gestalt af nymånan och woro afgudiska tecken; somliga woro afgudabilder.

22. Då sade till Gideon några af Israel: War herre öfwer oss, du och din son och din sons son, efter du hafwer frälst oss ifrån de Midianiters hand.

Desse Israeliter bewisade med detta tal, att de icke frågade efter Guds wilja; de önskade att hafwa en hjelte till herrskare, på det de måtte slippa att blifwa plågade af öfwermäktiga fiender; de förtröstade icke på Herran, de wille sätta kött sig till arm.

23. Men Gideon sade till dem: Jag will ingen herre wara öfwer eder: och min son skall icke heller wara herre öfwer eder; utan HERren skall wara Herre öfwer eder.

Här wisar sig Gideons sanna fromhet, han gifwer Gud äran, han will icke rycka den till sig sjelf. Herren war konung i Israel; det hade warit en öfwerträdelse af Herrans lag, som tillika war Guds folks grundlag, att göra en menniska till konung öfwer Herrans folk.

24. Och Gideon sade till dem: Ett begärer jag af eder, hwar och en gifwe mig de öronringar som han röfwat hafwer; förty efter de woro Ismaeliter, hade de gyldene öronringar.

Ismaeliterna och Midianiterna utgjorde ett folk. 1 Mos. 37: 28.

25. De sade: Dem wilja wi gifwa: och bredde ett kläde ut, och hwar och en kastade öronringarna deruppå, som han röfwat hade.

26. Och de gyldene öronringarna, som han hade begärt, gjorde till wigt tusende sjuhundrade siklar guld; förutan de spänger, kedjor och skarlakanskläder, som de Midianiters konungar plägade bära, och förutan deras kamelers halsband.

27. Och Gideon gjorde der en lifkjortel* af, och satte honom i sin stad Ophra: och hela Israel bedref der hor uppå: och det wardt Gideon och hans hus till förargelse. *2 Mos. 28: 46.

En del af dessa dyrbarheter, som blifwit tagna i krigsbyte, anwändes till lifkjorteln, och det öfriga till inrättande af helgedom och gudstjenst. Gideon hade troligen ingen ond afsigt med detta företag, utan ansåg sig göra nära på samma offer åt Herran, som omtalas i 4 Mos. 31: 50–54. Det står icke att någon afgudabild blef uppsatt, men detta war dock ett afguderi, ty det war en godtycklig efterapning af den rätta öfwerstepresterliga lifkjorteln och bröstskölden, det war ett eget företag och blef derföre en snara för folket och en början till afguderi i Israel. Wi finna häraf, att att egenmäktig gudstjenst och menniskans bästa dygder och bästa gerningar blott äro afguderi och synd, då de icke äro Herrans eget