| 456 | AbiMelech blir konung. | Domare Boken. | Cap. 9. |
berg,* och hof sin röst upp, ropade och sade till dem: Hörer mig, I män af Sichem, att Gud ock hörer eder. *5 Mos. 11: 29.
8. Träden gingo till och skulle smörja öfwer sig en konung, och sade till oljoträdet: War wår konung.
Här framställer Jotham en lärorik fabel, i hwilken han genom sinnebilder will göra det tydligt för folket, att de hade gjort illa. Med oljoträdet, fikonträdet och winträdet menas de ädla i folket, deras domare och äldste, isynnerhet Gideon. Med de öfriga träden, v. 8, menas Israels folk, och med törnebusken, v. v.14, menas AbiMelech.
9. Men oljoträdet swarade dem: Skulle jag öfwergifwa min fetma, hwilken både Gud och menniskor prisa i mig, och gå bort och uppsättas öfwer träden?
10. Dä sade träden till fikonträdet: Kom du, och war konung öfwer oss.
11. Men, fikonträdet sade till dem: Skulle jag öfwergifwa min sötma och min goda frukt, och gå bort och uppsättas öfwer träden?
12. Då sade träden till winträdet: Kom du och war wår konung.
13. Men winträdet sade till dem: Skulle jag öfwergifwa min must, den Gud och menniskor glada gör, och gå bort och uppsättas öfwer träden?
Att winträdet gör Gud och menniskor glada, syftar derpå, att win brukades wid offren, som woro Gudi behagliga, då de offrades i tron, enligt Hans föreskrifter. Af samma orsak prisas oljoträdet af Gud, v. 9.
14. Då sade alla träden till törnebusken: Kom du, och war konung öfwer oss.
15. Och törnebusken sade till träden: Är det sannt, att I wiljen smörja mig till konung öfwer eder, så kommer och betror eder under min skugga: hwar I icke wiljen, så gånge en eld utur törnebusken, och förtäre cederträden i Libanon.
I törnebuskens swar ligger antydt, att AbiMelech, såsom en brinnande törnebuske, skulle åstadkomma en skogseld, d. ä. förorsaka mord och förödelse i folket, om de icke wille göra honom till konung.
16. Hafwen I nu gjort rätt och redligen, att I hafwen gjort AbiMelech till konung: och hafwen I gjort wäl emot JerubBaal och hans hus: och hafwen så gjort emot honom, som han förtjent hafwer:
17. Att min fader för eder skull stridde, och wågade sin själ, derföre att han skulle frälsa eder ifrån de Midianiter hand:
Wågade sin själ: utsatte sig för största lifsfara.
18. Och hafwen uppsatt eder i denna dag emot min faders hus, och slagit hans söner ihjäl, sjuttio män på en sten, och gjort eder till konung AbiMelech, hans tjensteqwinnas son, öfwer de män i Sichem, efter han eder broder är.
19. Hafwen I nu gjort rätt och redligen emot JerubBaal och hans hus på denna dag, så warer glade öfwer AbiMelech, och han ware glad öfwer eder:
20. Hwar ock icke, så gånge en eld utaf AbiMelech, och förtäre de män af Sichem och af Millo hus: och gånge desslikes ut en eld af de män i Sichem, och af Millo hus och förläte AbiMelech.
Sålunda förkunnar Jotham, att den begångna synden och orättwisan skulle sjelf medföra sin egen ömsesidiga hämnd; AbiMelech och hans anhängare skulle nog straffa hwarandra. Jotham kunde icke hämnas sina bröders blod, han hade icke makt dertill, men han uttalar sin wisshet, att hämnden skulle komma — och den kom snart. v. 23.
21. Och Jotham flydde, och undwek, och gick till Ber, och bodde der, för hans broder AbiMelechs skull.
22. Då nu AbiMelech hade rådit öfwer Israel i tre år;
Öfwer en del of Israel, som redan nu wille hafwa en konung, herrskade AbiMelech.
23. Sände Gud en ond wilja emellan AbiMelech och de män af Sichem: förty de män af Sichem förtalade AbiMelech:
Denna onda wilja war början till straffdomen öfwer AbiMelech och hans anhängare. Gud werkade icke den onda wiljan, men Han sände den, d. ä. Han lät sjelfwiskheten och högmodet hos dessa menniskor fritt wäxa och utweckla sig, så att öfwermod, förtrytelse och hat började uppstå dem emellan, och detta war en frukt af ogudaktigheten och mordandan, som hos dem war rådande. Den onda wiljan fanns hos dem allaredan ifrån början, den war först rigtad emot AbiMelechs bröder, men nu styrde Gud det så, att AbiMelech och hans wän wände sin onda wilja mot hwarandra. Detta är den wanliga utgången af sådan wänskap och sådana förbund, hwari synden utgör föreningsbandet.
24. Och kastade honom före den ogerning, som han bedref på de sjuttio JerubBaals söner, och lade deras blod inpå AbiMelech, deras broder, den dem ihjäl slog; och på de män i Sichem, som honom hans hand dertill styrkt hade, att han sina bröder drap.
_466.jpg&oldid=343411){kind=link}