| Simsons död. | Domare Boken. | Cap. 16, 17. | 469 |
Wår afgud hafwer gifwit wår fiende i wåra händer, den wårt land förderfwade, och slog många af oss ihjäl.
25. Då nu deras hjerta wäl gladt mar, sade de: Låt hemta Simson, att han må spela för oss; så hemtade de Simson utur fängelset, och han spelade för dem, och de ställde honom emellan twå pelare.
26. Men Simson sade till drängen, som ledde honom wid handen: Låt mig taga på pelarena, på hwilka huset hänger, att jag må stödja mig derintill.
27. Och huset war fullt med män och qwinnor; och de Philisteers förstar woro der ock alle, och på taket wid tretusende män och qwinnor, de som sågo till, huru Simson spelade.
Afgudatemplen woro tillika lusthus och skådeplatsen. Dagon war en af Philisteernas förnämsta afgudar.
28. Men Simson* åkallade HERran, och sade: HErre HERre, tänk uppå mig, och styrk mig, Gud, i denna gången, att jag för båda mina ögon må en resa hämnas på de Philisteer. *Ebr. 11: 32.
Simson beklagade nu icke blott förlusten af sina ögon, utan det gick honom säkert till hjertat, att han så illa anwändt sin stora kraft, som war ett Herrans gåfwa, hwarigenom han skulle hafwa räddat Israels folk, på det Herrans namn måtte blifwa prisadt, och nu blef deremot Herrans namn för Hans skull af hedningarna hånadt och föraktadt. Han bad nu, att detta förakt måtte blifwa hämnadt genom honom. Bön om hämnd för egen skull är aldrig tillåten, Rom. 12: 19; men wid Simsons bön böra wi märka, 1:o att det icke står att Herren hörde hans bön, utan Herren lät honom utföra den wälförtjenta straffdomen på Israels fiender för sin rättfärdighets skuII, icke för Simsons böns skull; 2:o får icke allt, som i den Heliga Skrift berättas om fromma mäns företag och förhållanden tjena oss till exempel; allra minst Simsons lefwerne, hwilken så ofta försyndade sig emot Herran.
29. Och han fattade de twå midtelpelare, på hwilka huset hängde, och stödde sig på dem, och tog den ena i den högra och den andra i den wenstra handen;
Husets hufwudtyngd hwilade således på dessa twå pelare, så att då denna del deraf instörtade, äfwen det öfriga följde efter.[1]
30. Och sade: Min själ dö med de Philisteer; och han böjde dem krafteligen. Så föll huset uppå förstarna, och uppå allt folket, som der inne war, så att de döde som han drap i sin död, woro flere än de, som han drap medan han lefde.
Simson will nu dö såsom en hjelte för sitt folks och sitt fäderneslands bästa. Han hade nu kommit till sann bättring och tro, Ebr. 11: 32–39. Han wille nu rädda Guds namns ära, som han förut ohelgat och wanärat; han wille nu omintetgöra Philisteernas förtröstan på afgudens makt. Så slutade Simson sitt omwexlande lif med en ärofull död, såsom en ödmjuk och botfärdig Herrans tjenare. Philisteerna fingo nu ingen orsak att förhäfwa sig eller förakta Herrans namn. Genom denna seger war Philisteernas makt för en lång tid bruten.
31. Då kommo hans bröder dit neder och hela hans faders hus, och togo honom upp, och buro honom upp, och begrofwo honom i hans faders Manoahs graf emellan Zorga och Esthaol: men han dömde Israel i tjugu år.* *Dom. 15: 20.
17. Capitel.
Micha afgudatjenst.En man war på Ephraims berg, benämnd Micha.
Det som berättas här och i de följande capitlen har skett långt förut, hwilket man kan se af v. 6, cap. 18: 1—12, cap. 13: 25, cap. 20: 28. Berättelsen om de utmärktaste domare i Israel meddelas först i sitt sammanhang oafbrutet, hwarefter här några särskilda berättelser om wigtiga tilldragelser gifwas.
2. Han sade till sin moder: De tusende och hundrade silfwerpenningar, som äro tagne ifrån dig, och som du swurit öfwer och sagt för mina öron, si, desamma penningar äro när mig; jag hafwer tagit dem till mig. Då sade hans moder: Wälsignad ware min son HERranom.
Sonen hade stulit dessa penningar från sin moder. Modren hade troligen uttalat förbannelse öfwer tjufwen, då hon talade derom med sin son, och sonen kom till besinning och bekände för sin moder, att han hade dessa penningar. Modren wälsignar då sin son, för att omintetgöra förbannelsen, som hon öfwer tjufwen hade uttalat, och i denna wälsignelse ligger äfwen modrens förlåtelse för detta brott.
3. Så fick han sin moder de tusende och hundrade silfwerpenningar igen; och hans moder sade: Jag hafwer helgat de penningarne HERranom ifrån min hand,
- ↑ I forntiden brukades det någon gång, att stora praktbyggnader uppfördes blott på twå pelare. En sådan prktbyggnad omtalas i Rom, och beskrifwet såsom så rymlig, att den efter berättarens uttryck kunnat rymma hela det romerska folket, och han tadlar deras oförwägenhet, att de wågade församla sig der. emedan om det nedstörtade, skulle flera menniskor blifwa dödade, än i slagtningen wid Cannae.
_479.jpg&oldid=343433){kind=link}