| Gibeoniternas hor. | Domare Boken. | Cap. 19. | 473 |
Jerusalem, och hans par åsnor klefjade, och hans frilla med honom.
Klefjade, d. w. s. lastade med packning, som hängde på båda sidor.
11. Som de nu kommo in till Jebus, förled fast dagen; och drängen sade till sin herre: Käre, kom och låt oss draga in uti de Jebuseers stad och blifwa der öfwer natten.
12. Men hans herre sade till honom: Wi wilja icke draga in uti de främmandes stad, som icke äro af Israels barn; utan wi wilja fram bättre till Gibea.
13. Och sade till sin dräng: Gack uppå, att wi måga komma någonstädes till natten, antingen i Gibea eller i Ramah.
14. Och de drogo framåt och reste; och solen gick dem neder hardt inwid Gibea, som ligger i Benjamin.
15. Och der drogo de in till att blifwa der i Gibea öfwer natten. Då han kom der in, satte han sig på gatan i staden, ty der war ingen, som dem wille herberga i sitt hus öfwer natten.
16. Och si, der kom en gammal man utaf marken ifrån sitt arbete om aftonen; och han war också utaf Ephraims berg och en främling i Gibea, men folket i det rummet woro Jemini barn.
17. Och då han upplyfte sina ögon, såg han den främmande mannen på gatan och sade till honom: Hwart will du? Och hwadan kommer du?
18. Han swarade honom: Wi äro komne ifrån Bethlehem Juda, och fara in till sidan af Ephraims berg, dädan jag är: och war faren till Bethlehem Juda, och nu far jag till HERrans hus, och ingen will herberga mig.
Herrans hus, nemligen i Silo, der tabernaklet war.
19. Wi hafwa halm och foder till wåra åsnor, och bröd och win för mig och din tjenarinna och för drängen, som med din tjenare är, så att oss fattas intet.
20. Den gamle mannen sade: War tillfrids; allt, det dig fattas, finner du när mig; allenast blif icke öfwer natten på gatan.
21. Och han hade honom i sitt hus och gaf åsnorna foder: och de twådde sina fötter, och åto och drucko.
22. Och som deras hjerta begynte wara gladt, si, då kommo män af staden, Belials barn,* och belade huset, och klappade på dörren, och sade till den gamla mannen, wärden i huset: Låt oss få den mannen hit ut, som i ditt hus kommen är, att wi måga känna honom.† *1 Sam. 22: 7. 2 Sam. 16: 11. †1 Mos. 19: 4, 5, [et]c. Os. 9: 9; cap. 10: 9.
23. Men mannen huswärden gick ut till dem, och sade till dem: Icke så, mine bröder, görer icke detta onda, efter denne mannen är kommen i mitt hus: görer icke en sådan galenskap.
24. Si, jag hafwer en dotter, den ännu en jungfru är, och denne hafwer en frilla, dem will jag låta komma ut till eder, att I förnedren dem, och görer med dem hwad eder täckes:* men på denne mannen görer icke en sådan galenskap. *1 Mos. 19: 8.
Efter en oenighet hade dessa halfgifta makar åter försonat sig och kommo nu åter tillsammans. Ett sådant slags äktenskap, som på den tiden tåldes, och hwarpå man finner flera exempel, är helt och hållet oförenligt med christendomens fullkomliga lära och Evangelii klara ljus. Likasom Loth will den rådlöse husfadren i nödens stund wälja ett mindre ondt i stället för ett större, men de ogudaktiga menniskorna synas just hafwa haft för afsigt, att med fräckhet bewisa sitt förakt för Herrans lag och att håna och förnedra en Levit.
25. Men männerna wille icke lyda honom. Så tog mannen sin frilla, och hade henne ut till dem: den kände de, och hade sig skändeligen med henne i den hela natten allt intill morgonen; och som morgonrodnaden uppgick, läto de gå henne.
26. Då kom qwinnan litet för dagningen inför dörren af mannens hus, der hennes herre inne war, och föll der omkull, och låg der intill ljust war.
27. Då nu hennes herre uppstod om morgonen, och lät upp dörren af huset, och gick ut till att fara sin wäg: si, då låg hans frilla för dörren af huset, och hennes händer på tröskeln.
28. Och han sade till henne: Statt upp, låt oss gå; men hon swarade honom intet. Så tog han henne på sin åsna, redde sig till och for hem till sitt.
29. Som han hem kom, tog han en knif, och tog sin frilla, och styckade henne
_483.jpg&oldid=343437){kind=link}