| 482 | Rut wid Boas fötter. | Ruths Bok. | Cap. 2, 3. |
22. Naemi sade till Ruth, sin sonhustru: Det är bättre, min dotter, att du går ut med hans pigor, att på en annan åker icke någon afwisar dig.
23. Alltså höll hon sig intill Boas pigor, och hemtade der, så länge bjugganden och hweteanden öfwerfaren war: och kom igen till sin swära.
Drängarne och pigorna arbetade gemensamt. Boas hade nämnt de förra, såsom de der gingo främst i arbetet, men Naemi gifwer sin sonhustru ett förståndigt råd, att alltid hålla sig efter de arbetande qwinnorna, hwilket äfwen Boas hade sagt, v. 8. Fastän dessa qwinnor lefde i en aflägsen forntid, som icke war upplyst af Evangelii ljus eller lifwad af Christendomens wälgörande ande, så wisar sig dock här en skön qwinlig blygsamhet och warsamhet, som endast kunde wara en werkan af sann gudsfruktan.
3. Capitel.
Ruth ligger wid Boas fötter.Och Naemi, hennes swära, sade till henne: Min dotter, jag will komma dig till ro, så att du skall må wäl.
Jag will komma dig till ro, det är: jag will söka skaffa dig ett eget hem.
2. Den samme Boas, wår skyldman, när hwilkens pigor du warit hafwer, kastar i denna natten korn på sin loge:
I österlanden börjar winden, som behöfwes till kastningen, icke förr än emot aftonen, då den starka hettan upphör. Logen war en slät, hård plats på marken, der säden uttrösskades genom arbetsdjur, som antingen woro spända för tröskwagnar, eller blott med fötterna uttrampade säden. En sådan tröskwagn war en tjock rund stock med inskärningar, som rullades öfwer säden liksom en wält, hwarmed wåra åkrar jemnas. Så snart aftonwinden började, kastades säden, och sädeskornen stannade wid ett hinder, mot hwilket man kastade säden, men agnarna bortfördes af winden.
3. Så twå dig och smörj dig, och drag dina kläder uppå, och gack neder till logen, så att ingen känner dig, till dess han hafwer ätit och druckit.
Att bada och derefter ingnida kroppen med olja eller någon wälluktande salfwa är ännu i österlanden mycket brukligt. Den starka hettan gör en sådan rening och uppfriskning för kroppen nödwändig.
4. När han då lägger sig, så märk till hwar han lägger sig, och kom, och lyft upp kläderna wid hans fötter, och lägg dig, så warder han dig wäl sägande, hwad du göra skall.
Ehuru en sådan utwäg, som denna, ingalunda war stridande mot tidens sed, och derföre icke anstötlig för Boas, så war den dock en egen wäg, som måste tillskrifwas Naemis swaghet.
Ännu brukas i österlanden, att sädens egare hwila öfwer natten wid säden på logen, för att bewaka den.
5. Hon sade till henne: Allt det du säger mig, will jag göra.
6. Hon gick neder till logen, och gjorde allt, såsom hennes swära henne budit hade.
7. Och då Boas hade ätit och druckit, wardt hans hjerta gladt, och kom och lade sig bakför en kornskyl: och hon kom sakta, och lyfte upp kläderna wid hans fötter, och lade sig.
8. Wid midnattstid wardt mannen förfärad och tog om sig, och si, en qwinna låg wid hans fötter.
9. Och han sade: Ho är du? Hon swarade: Jag är Ruth, din tjenarinna, sträck ut din winge öfwer din tjenarinna; ty du är arfwingen.
Det war ett wanligt bruk i Israel wid äktenskapets ingående, att brudgummen sträckte en flik af sin mantel öfwer bruden, Hes. 16: 8. Dessa ord innebära således en tydlig bön om ett lagligt äktenskap, och efter lagens föreskrift om det så kallade swågeräktenskapet hade en enka rättighet att begära detta af sin aflidne mans broder eller närmaste slägtinge. Hon behöfwer således endast nämna, att han är arfwingen eller lösensmannen, så har hon anfört ett tillräckligt skäl för sin begäran.
10. Han sade: Wälsignad ware du HERranom, min dotter, du hafwer sedermera gjort en bättre barmhertihet än tillförene, att du icke hafwer gått efter ynglingar, rika eller fattiga.
Boas, såsom en from Israelit, uppskattar denna allwarsamma sak med det djupa, fromma allwar, som höfwes. Han icke blott erkänner rättmätigheten af Ruths önskan, utan anser den såsom ett bewis på hennes fromma slägtkärlek och pligtenliga åstundan att upprätthålla sin aflidne mans familj och namn i Israel. Boas berömmer derföre den unga qwinnan, att hon tänkte på denna pligt, oaktadt han war en till åren kommen man, och således hos henne den önskan kunnat uppstiga att få en yngre man till make.
11. Nu min dotter, frukta dig icke; allt det du säger, will jag göra dig: förty hela staden af mitt folk wet, att du är en dygdesam qwinna.
12. Det är sannt, att jag är arfwingen; men en annan är närmare än jag.
13. Blif i natt; i morgon om han tager dig, är så godt: lyster honom ock icke taga dig, så will jag taga dig, så wisst som HERren lefwer; sof intill morgonen.
_492.jpg&oldid=343449){kind=link}