| 514 | Sauls olydnad. | 1 Samuels Bok. | Cap. 15. |
att han skulle om morgonen möta Saul; och honom wardt sagdt, att Saul war kommen till Carmel, och reste sig upp ett segertecken, och war omkring dragen, och kommen neder till Gilgal.
13. Som nu Samuel kom till Saul, sade Saul till honom: Wälsignad ware du HERranom: jag hafwet fullkomnat HERrans ord.
14. Samuel swarade: Hwad är då det rop af får i mina öron, och det rop af fä, som jag hörer?
15. Saul sade: Utaf de Amalekiter hafwa de tagit det: förty folket skonade det bästa får och fä för HERrans din Guds offers skull; det andra hafwa wi låtit till spillo.
Här förenar Saul skrymteri med sin grofwa olydnad emot Herrans uttryckliga befallning, v. 3.
16. Men Samuel swarade Saul: Städ till, att jag säger dig, hwad HERren hafwet talat med mig i denna natt. Han sade: Säg.
Städ till, att jag säger dig, d. ä.: war tyst, och jag will förkunna dig.
17. Samuel sade: Är det icke så, då du liten war för dina ögon, wardt du ett hufwud i Israels slägter, och HERren smorde dig till konung öfwer Israel?* *1 Sam. 9: 2, 21; cap. 10: 1.
18. Och HERren sände dig på wägen, och sade: Far bort, och förgör de syndare, de Amalekiter; och strid emot dem, till dess du gör en ända på dem.
19. Hwi hafwer du icke lydt HERrans röst, utan wändt dig till rof, och illa handlat inför HERrans ögon?
Att Saul hade behållit en del af bytet, war ett röfweri emot Herran.
20. Då sade Saul till Samuel: Hafwer jag dock lydt HERrans röst, och hafwer dragit den wägen, som HERren mig sändt hafwer: jag hafwer fört hit Agag, de Amalekiters konung, och förgjort de Amalekiter.
21. Men folket hafwer tagit af rofwet får och fä, det bästa af det spillgifna till att offra det HERranom din Gud i Gilgal.
Nu wisar Saul rätt tydligt sitt hårda och obotfärdiga sinne: han förswarar sig mot Propheten, talar om sin lydnad och kastar olydnadens skuld på folket. Här äro alla obotfärdighetens bestämdaste kännemärken förenade: sjelfbelåtenhet, sjelfrättfärdigande och försök att kasta skulden på andra samt bemödande att gifwa sjelfwa synden ett sken af något godt.
22. Men Samuel sade: Menar du att HERren hafwer lust till offer och bränneoffer såsom dertill, att man lyder HERrans röst? Si, lydnad ar bättre än offer, och höra till är bättre än det feta af wädrar:* *Pred. 4: 17. Os. 6: 6. Matth. 9: 13; cap. 12: 7.
23. Förty olydnad är en trolldoms synd, och gensträfwighet är ett afguderi och afgudadyrkan: Så efter du hafwer förkastat HERrans ord, hafwe Han ock förkastat dig,* att du icke skall wara konung. *Os. 4: 6.
Prophetens ord till Saul wisa oss hela själen i Guds heliga lag, som är tro på Herran, kärlek till Honom och lydnad för Hans ord, Ingen godtycklig fromhet eller till utseendet än så god gerning kan utplåna olydnadssynden. Icke någon gudstjenst, inga offer, inga böner, inga almosor kunna godtgöra olydnad och öfwerträdelser. All wilja på något sådant sätt öfwerskyla olydnad mot Herrans ord förråder, att hjertat är andeligen förblindadt. Är synd begången, så kan den endast afplanas genom försoningsnåden i Christo Jesu, och deraf blifwer menniskan icke delaktig genom någon egen gerning, utan genom tro. Sjelfwa offrandet war hos Saul en lögn och ett skrymteri, ty i offret låg äfwen den betydelsen, att hela hjertat skulle gifwas till offer åt Herran; men då Saul med sin olydnad wisade, att han icke wille gifwa sitt hjerta åt Gud, så war hans hjerta i strid med hans offer och med Gud sjelf. Att lydnad är bättre än offer är ett ord, som ingen sann Christen får glömma. Att olydnad är en trolldomssynd och gensträfwighet är ett afguderi, uppenbarar för oss sjelfwa roten af all synd. Trolldomssynd och afguderi äro de tydligaste yttringarne af syndens gemenskap med Satans makt; och med hwarje uppsåtlig synd, som är olydnad mot Gud, wisar menniskan, att hon älskar något annat högre än hon älskar Gud. De orden: efter du hafwer förkastat Herrans ord, hafwer Han ock förkastat dig, att du icke skall wara konung, innehöllo Sauls afsättningsdom från konungaembetet, som han icke war wärdig. Men icke genast blef denna dom werkställd, Herren wisade ännu sin stora långmodighet mot Saul, och uppenbarade sin rättfärdighet ännu tydligare derigenom, att han lät Saul gå sin egen wäg, handla widare efter sitt wrånga sinne och sjelf werkställa domen öfwer sig. Detta är wanligt i Guds styrelse, att menniskorna så werkställa öfwer sig sjelfwa de straffdomar, Guds rättfärdighet här i tiden fordrar. Gud gjorde icke mera sjelf derwid, än att Han tog sin hand ifrån Saul. Men äfwen detta gjorde Han icke på en gång helt och hållet, utan gaf Saul tid att ännu ytterligare uppenbara sitt innersta.
24. Då sade Saul till Samuel: Jag hafwet syndat, att jag hafwet öfwergått HERrans befallning och dina ord: ty
_524.jpg&oldid=343483){kind=link}