| 526 | David flyr. | 1 Samuels Bok. | Cap. 20, 21. |
32. Jonathan swarade sin fader Saul, och sade till honom; Hwi skall han dö? hwad hafwer han gjort?
33. Då skjöt Saul spjutet efter honom, att han måtte skjutit honom igenom. Då märkte Jonathan, att alldeles war beslutet med hans fader, att han wille dräpa David:
34. Och stod upp ifrån bordet ganska wred och åt på den samma andra nymånadsdagen intet bröd; ty han wardt bedröfwad om David, efter hans fader hade så bestämt honom.
35. Om morgonen gick Jonathan ut i marken, såsom han hade öfwerens warit med David; och en liten dräng med honom.
36. Och han sade till drängen: Löp och hemta mig upp pilarne igen, som jag skjuter: då drängen lopp, sköt han en pil öfwer honom.
37. Och då drängen kom på det rummet, dit Jonathan hade skjutit pilarna, ropade Jonathan efter honom och sade: Pilen ligger bättre framför dig.
38. Och ropade än en tid efter honom: Skynda dig full snart, statt icke stilla. Då hemtade drängen Jonathan pilarna upp, och bar dem till sin herre.
39. Och drängen wisste icke hwad på färde war: allenst Jonathan och David wisste det.
40. Då fick Jonathan sin dräng sina wapen, och sade till honom: Gack, och bär in i staden.
41. Då drängen war ingången, stod David upp af rummet på södra sidan, och föll på sitt ansigte till jorden, och tillbad tre resor; och de kysste hwarannan, och greto tillhopa, ju David allramest.
David hade största orsak att gråta, emedan han war i så stor fara och nu måste begifwa sig i landsflykt bort ifrån gudstjensten och bort ifrån sin hustru och sin wän Jonathan. Det blef för honom en nödens och pröfningens tid. Det war i denna nöd och bedröfwelse han lärde att rätt åkalla Herran; det war i denna skola han blef uppfostrad till en man efter Guds hjerta.
42. Och Jonathan sade till David: Gack med frid; hwad wi båda swurit hafwa i HERrans namn och sagt: HERren ware emellan mig och dig, emellan min säd och din säd till ewig tid.
Herren ware ett wittne emellan mig och dig till hwad wi båda swurit hafwa och sagt.
43. Och han stod upp och gick sin wäg; men Jonathan gick i staden igen.
21. Capitel.
Davids hunger, flykt, rasande.Och David kom till Nobe, till presten Ahimelech, och Ahimelech wardt häpen, wid han gick emot David, och sade till honom: Hwi kommer du så allena, och ingen man med dig?
Nobe war en preststad i Benjamins stam, Neh. 11: 32, fastän icke af de preststäder, som omtalas Jos. 21: 11–19. Måhända war Nobe en förstad till Anathoth. Sannolikt hade Saul låtit dit förflytta tabernaklet. Arken war i Kirjath Jearim.
2. David sade till presten Ahimelech: Konungen hafwer befallt mig ett ärende, och sade till mig: Låt ingen weta, hwarefter jag hafwer sändt dig, och hwad jag hafwer befallt dig, så hafwer jag sagt mina tjenare före der och der.* *Ruth 4: 1.
David war icke blott sjelf uti en farlig belägenhet, utan han kunde äfwen frukta att det skulle, lända Ahimelech och folket i Nobe till förderf, om de upptogo honom och wisste att han hade flytt ifrån Saul; men likwäl är Davis osanna föregifwande ingalunda att anse såsom tillåtet, utan det war en synd, som han sedan fick mycket ångra; och den Heliga Skrift wisar, liksom erfarenheten ännu i dag, att dylika nödlögner fått sin dom af den olycklige utgången. Denna osanning gagnade honom icke, utan den skadade honom och hans sak, och presterna och folket i Nobe blefwo olydiga offer för Sauls swärd. Ehuru David hade sann tro på Gud, så war han dock icke fri från synder. Och dessa synder öfwerskylas icke i den Heliga Skrift, utan framläggas i dagsljuset, och det wisar sig äfwen, hwilka bedöfliga följder och lidanden följa synden i spåren.
3. Om du nu hafwer något under dina händer, till en fem bröd, få mig det i min hand; eller hwad du finner.
Grt. Och nu hwad är under din hand? fem bröd? gif dem i min hand, eller hwad som finnes.
4. Presten swarade David och sade: Jag hafwer inga menliga börd under min han, utan heliga bröd, om eljest tjenarena hafwa hållit sig ifrån qwinnor.* *2 Mos. 19: 15. 3 Mos. 24: 5. Matth. 12: 4.
Med menliga bröd menas wanligt bröd; med heliga bröd menas skådobröden. Man finnner häraf, att gudstjensten till en del widmaktshölls, emedan skådobröden woro framlagda. Presten Ahimelech ansåg det icke för olofligt att i detta nödfall gifwa skådobröden åt David, med willkor att ingen skulle äta deraf utan den i
_536.jpg&oldid=343496){kind=link}