Sida:Biblia Fjellstedt I (1890) 545.jpg

Den här sidan har korrekturlästs
Saul förföljer David. 1 Samuels Bok. Cap. 25, 26. 535

henne och sade: David hafwer sändt oss till dig, på det han må få dig till hustru.

41. Hon stod upp och tillbad på sitt ansigte till jorden, och sade: Si, här är din tjenarinna, att hon må tjena min herres tjenare, och twå deras fötter.

42. Och Abigail hastade sig, och gjorde och red på en åsna, och fem tjenstepigor, som under henne woro; och följde Davids budskap, och wardt hans hustru.

43. Desslikes tog David Ahinoam af Jisreel; och woro båda hans hustrur.

44. Men Saul gaf sin dotter Michal, Davids hustru, åt Phalti, Lais* son af Gallim. *2 Sam. 3: 15.

Grt.: Saul hade gifwit Michal m. m. Detta anföres här för att tillkännagifwa Sauls orättwisa mot David, och äfwen detta bidrog att förleda David att taga en annan hustru. David följde sedan den sed, som på den tiden icke war owanlig, att hafwa flera hustrur, hwilket dock aldrig af Herran blifwit lagligen tillåtet.

26. Capitel.

Sauls bägare, spjut. Ånger.

Och de af Siph kommo till Saul i Gibea och sade: Är icke David fördold på berget Hachila inför öknen?* *1 Sam. 23: 19. Ps. 54: 2.

Det synes att David för Abigails skull nu begifwit sig till trakten af Siph. Men Siphiterna förrådde honom, såsom de redan förut hade gjort, för att sätta sig i gunst hos Saul.

2. Då stod Saul upp och drog ned till den öknen Siph; och med honom tre tusen unga män af Israel: på det han skulle uppsöka David i öknen Siph.

3. Och lägrade sig på det berget Hachila, som ligger inför öknen wid wägen; men David blef i öknen. Och då han såg, att Saul kom efter honom i öknen,

4. Sände han spejare ut, och förfor, att Saul wisserligen kommen war.

5. Och David stod upp, och kom till det rummet, der Saul höll sitt läger: och han såg rummet, der Saul låg med sin härhöfwitsman Abner, Ners son; ty Saul låg i wagnborgen, och härfolket omkring honom.

6. Då swarade David, och sade till Ahimelech, den Hetheen.* och till Abisai, ZeruJa son, Joabs broder:† Ho will med mig neder till Saul i lägret? Abisai sade: Jag will ned med dig. *1 Mos. 10: 15. †1 Chrön. 2: 16.

Zeruja war Davids syster; Abisai och Joab woro hennes söner, 1 Chr. 2: 16.

7. Så kom David och Abisai till folket om natten, och si, Saul låg och sof i wagnborgen, och hans spjut stött i jorden wid hans hufwud; men Abner och folket låg omkring honom.

8. Då sade Abisai till David: Gud hafwer i denna dag beslutit din fiende i din hand; så will jag nu en gång med spjutet stinga honom igenom i jorden, så att han skall icke mer behöfwa.

9. Men David sade till Abisai: Förderfwa honom icke; ty ho will komma sin hand wid HERrans smorda, och blifwa oskyldig?* *Ps. 7: 5.

10. Ytterligare sade David: Så wisst som HERren lefwer; om HERren icke slår honom, eller hans tid kommer att han dör, eller han drager i en strid, och så blifwer borta;

11. Så låte HERren det wara långt ifrån mig, att jag skall komma min hand wid HERrans smorda! Så tag nu spjutet wid hans hufwud och wattubägaren, och låt oss gå.

12. Så tog David spjutet och wattubägaren wid Sauls hufwud, och de gingo sina färde: och ingen war som det såg eller märkte eller waknade; utan de sofwo alla, ty en tung sömn war fallen på dem af HERran.

Sömnen hos Saul och hans män war en träffande bild af det inre säkra syndatillståndet i deras hjertan. Såsom David hade öfwerlemnat Nabal i Herrans hand, så wille han nu på samma sätt, att Herren sjelf skulle döma mellan honom och Saul. David wördade Saul för Herrans skull; ty han war Herrans smorda. Om de, som Herren insatt uti något wisst embete, än hafwa stora fel, så måste man dock wörda dem för embetets skull; ty Gud känner dem wäl, och så länge Han fördrager dem, måste wi äfwen fördraga dem. Men detta skall icke hindra oss ifrån att på rätt tid i kärlek och ödmjukhet söka rätta deras fel, om wi kunna.

13. Då nu David war kommen öfwer på hinsidan, gick han upp på bergskullen långt ifrån, så att der war stort rum emellan dem;

14. Och ropade till folket och till Abner, Ners son, och sade: Hörer du icke, Abner? Och Abner swarade och sade: Ho är du, att du så ropar till konungen?