| Samuel wisar sig. | 1 Samuels Bok. | Cap. 28, 29. | 539 |
och HERren skall rifwa riket utur din hand och gifwa det David, din nästa: * *1 Sam. 15: 26, 28.
18. Derföre att du HERrans röst icke lydt hafwer; icke heller fullföljt Hans wredes grymhet emot Amalek; derföre hafwer nu HERren detta gjort dig.
19. Dertill skall HERren ock gifwa Israel med dig uti de Philisteers händer: i morgon skall du och dina söner wara när mig; och HERren skall gifwa Israels här uti de Philisteers händer.* *Syr. 46: 23.
Den Heliga Skrift gifwer icke minsta anledning att tro, att detta skulle hafwa warit en tillställning af Satan, och icke heller att det war ett gyckelspel af qwinnan, utan ordens enkla tydliga lydelse gifwer wid handen, att det war den aflidne Samuel, som talade med Saul, både för att straffa och warna honom. Samuel, som war full af brinnande kärlek till Saul och sörjde för honom, så länge han lefde, tog denna kärlek och denna sorg med sig i grafwen och fortfor således äfwen efter döden att tänka på den olycklige konungen och på sitt arma folk. Och att han nu genom Herrans tillstädjelse på Sauls högeliga åstundan kom att tala med honom, är ingen större omöjlighet och ingenting underbarare, än att Englar uppenbarade sig för menniskor. Såsom detta tal lyder, v. 16—18, kunde Satan icke tala. När mig, v. 19, betyder i de dödas rike; der Lazarus och den rike mannen kunde se hwarandra, ehuru ett stort swalg war dem emellan.
20. Då föll Saul hasteligen till jorden, ty han kunde icke stå, och wardt swårligen förfärad för Samuels ord, så att ingen makt war mer i honom; ty han hade intet bröd ätit i den hela dagen och den hela natten.
Saul, som förut hade fallit på knä och böjt sin ansigte ned på jorden, v. 14, sjönk nu ned af förskräckelse helt och hållet.
21. Och qwinnan gick in till Saul, och såg, att han war mycket förfärad, och sade till honom: Si, din tjenarinna hafwer lydt din röst: och jag hafwer satt min själ i min hand, så att jag lydde dina ord, som du talade till mig.
22. Så hör ock nu du din tjenarinnas röst: Jag will sätta för dig en beta bröd, att du äter, och kommer till makt igen, och går dina färde.
23. Han nekade och sade: Jag will intet äta. Då nödgade honom hans tjenare och qwinnan, så att han lydde deras röst. Och han stod upp af jorden, och satte sig på sängen.
24. Och qwinnan hade en gödd kalf i huset; då hastade hon sig, och slagtade honom, och tog mjöl och blandade, och bakade det osyradt:
25. Och bar fram för Saul, och för hans tjenare; och då de hade ätit, stodo de upp, och gingo all den natten.
Qwinnan hade således förut warit på något afstånd ifrån Saul: hon kom nu till honom och påminte honom att det war på hans befallning, som hon wågat öfwerträda hons eget påbud. Att det, som nu hade händt, öfwerstigit hennes wäntan, uppenbarar hon icke. Sauls mod och kraft äro nu borta, han har öfwergifwit Herran och han har ingen tro, ingen förtröstan, intet hopp mera, utan nedsjunker i dyster förtwiflan; icke en gång till smärta och jemmer har han någon känsla qwar, inga tårar gifwa luft åt den dödssjuka själens hemska qwal. Den man, som Herren hade utwalt till konung i Israel, den man, som af den utmärkte propheten erhållit konungasmörjelsen, som blifwit omfattad med faderlig kärlek och sjelf warit så mäktigt fattad af Herrans ande, — denne man går nu sin timliga undergång och en mörk ewighet till mötes med ett hjerta tillslutet för Guds nåd och för hwarje stråle af Herrans ljus. Ebr. 10: 31.
Antingen beswärjandet och uppkallandet af aflidnas andar war en werklighet eller blott war bedrägeri, så bewisar det dock tydligt, att man på den tiden allmänt trodde, att själen fortfor att lefwa efter kroppens död. Att en salig ande, såsom Samuels, icke kunde framkallas af en spåqwinnas konst, är tydligt, och af orden synes, att hon icke ens fick tid att företaga några konster för detta ändamål. Men att Samuel friwilligt efter Herrans tillstädjelse kunde äfwen efter döden göra ett försök att warna och tillrättaföra den olycklige konungen, som han alltid burit på sitt hjerta, innebär ingen omöjlighet. Mose och Elias wisade sig för lärjungarne på berget, då Christus förklarades, Matth. 17. Och för många uppenbarades efter Christi uppståndelse de heliga, som sofwit hade, och som nu, delaktige af Christi uppståndelses kraft och seger, liksom wille uppmana de lefwande att fröjda sig öfwer Hans seger, som är uppståndelsen och lifwet. Matth. 27: 52, 53. Men det war i sistnämnda fall icke blott deras andar, utan ock deras lekamen, och detta underwerk war så mycket större.
29. Capitel.
David misstänkes, berömmes.Men de Philisteer samlade alla sina härar i Aphek; och Israel lägrade sig i Ajin i Jisreel.
Aphek och Sunem, cap. 28: 4, lågo nära hwarandra, och härarne räckte från det ena stället till det andra. Jisreel är en stor slätt och war tillika en stad, Jos. 17: 16, som sedan för en lång tid blef hufwudstad i Israels rike.
2. Och de Philisteers förstar gingo med hundrade och med tusende; men
_549.jpg&oldid=343513){kind=link}