| 554 | Löfte om Christus. | 2 Samuels Bok. | Cap. 7. |
förebild af det andliga, det oförgängliga templet, det tempel af lefwande stenar, som den rätte Davidssonen Christus uppbygger, och som är Hans församling, hwilande på Honom sjelf, den ewiga lefwande grundstenen, 1 Pet. 2: 4–6. Salomos säd blef icke länge på thronen, och i timligt afseende blef icke hans rikes stol stadfästad till ewig tid, utan denna stadfästelse skedde i andelig mening; den är uppfylld och fortfar att uppfyllas i Christus, hwilkens rike är ewigt, det icke förgås.
14. Jag skall wara hans fader, och han skall wara min son:* Om han gör något illa, skall jag straffa honom med menniskoris och med menniskors barns hugg; *1 Chrön. 22: 10. Ps. 89: 27. Ebr. 1: 5.
15. Men min barmhertighet* skall icke ifrån honom wänd warda, såsom jag wände henne ifrån Saul, den jag för dig borttagit hafwer. *Luc. 1: 72.
Såsom löftet till David har både en inskränktare och widsträcktare, en timlig och en ewig betydelse, så att det omfattar både Salomo och hans efterträdare på thronen och tillika Jesus Christus, som kallas Davids son, så äro dessa ord lätta att förstå. Herren förklarar härmed, att om Salomo och hans efterträdare försynda sig, så skulle de blifwa straffade såsom med menniskoris, med timliga straffdomar, straffade genom menskliga fiender o. s. w., men icke förkastade från thronen, såsom Sauls hus blifwit förkastadt; de skulle af Herran blifwa behandlade med faderlig skonsamhet och, då det behöfdes, hemsökta med faderlig aga; men för Hans skull som icke blott är Davids son, utan Guds Son, och om hwilken Herren i högsta mening säger: Jag skall wara hans fader, och han skall wara min Son, skulle Davids öfriga säd beständigt blifwa af Herran omfattad med barmhertighet. Detta löfte gäller också Christi församling, de trogna, som äro en andelig Davids säd. Då de synda, så blifwa de slagne med menniskoris och agas af den trogna fadershanden, men Herren tager likwäl icke sin barmhertighetshand ifrån denna Davids säd, utan betraktar dem såsom sina barn i enfödde Sonen, och säger icke blott om Honom utan om alla som Honom tillhöra: Jag skall wara hans fader, och han skall wara min son.
16. Men ditt hus och ditt rike skall blifwa ståndande för dig ewinnerligen, och din stol skall stadig blifwa till ewig tid.* *2 Kon. 8: 19. 2 Chrön. 6: 10.
I Messias, i Christus Davids son, fortfar Davids hus, Davids rike och Davids thron. Se Jer. 23: 5. Matth. 1: 1. Ps. 45: 7. Ebr. 1: 8. Ps. 110: 1. Joh. 12: 34. Luc. 1: 33. Se äfwen Hes. 37: 24, 25.
17. Då nu Nathan hade sagt David alla dessa orden och all denna synen;
18. Kom konung David och satte sig för HERranom och sade: Ho är jag, HErre, HERre? Och hwad är mitt hus, att du hafwer låtit mig komma härtill?* *1 Chrön. 17: 16.
19. Dertill hafwer det icke tyckts dig wara nog, HErre, HERre; utan du hafwer ock talat till din tjenares hus om tillkommande ting i längden: är det menniskorätt, HErre, HERre?* *1 Chrön. 17: 17.
I det höga löftet låg för David också ett högre ljus; detta löfte war en sol, som lät sitt ljus skina in i hans hjerta, så att han i detta ljus fick se en skymt af den ewige konungen, som här menas. Detta är ju icke menniskorätt eller menniskolag, o Herre! d. ä.: ett sådant ewigt konungarike öfwerstiger allt menskligt och måste syfta på den utlofwade qwinnosäden, hjelten och konungen, som skall wara mer än menniska. ”Du talar med mig om ett sådant ewigt rike, der ingen kan wara konung, utan att Han är Gud och menniska: efter Han skall wara min son och dock likwäl konung till ewig tid, hwilket Gudi allena tillhörer.” L.
20. Och hwad skulle David mer tala med dig? Du känner din tjenare, HErre, HERre.* *Ps. 139: 1.
Du, o Herre! Herre! känner min owärdighet, du känner mitt innersta, du känner ock min åstundan.
21. För ditt ords skull och efter ditt hjerta hafwer du alla dessa stora tingen gjort, att du det din tjenare förkunna wille.
För ditt löftes skull och efter ditt hjertas fria nåd och barmhertighet har du förkunnat öfwer mig och mitt hus dessa outsägliga wälgerningar.
22. Derföre är du ock mycket aktad, HERre Gud: ty det är ingen såsom du, och är ingen Gud utan du,* efter allt det wi med wåra öron hört hafwa. *5 Mos. 3: 24; cap. 4: 35; cap. 32: 39. 1 Sam. 2: 2. Ps. 83: 19. Ps. 86: 10. Es. 44: 6; cap. 45: 21. Marc. 12: 29, 32.
Herrans uppenbarelser allena lära oss att rätt känna Herran Gud. Hans uppenbarelser äro icke blott den skapade werlden och Hans allsmäktiga, wisa och kärleksfulla werldsregering, utan isynnerhet Hans uppenbarelser i nådens rike genom sina under, sitt ord, sitt försoningswerk och sin Andas werksamhet i församlingen.
23. Förty hwar är ett folk på jorden, såsom ditt folk Israel?* För hwilkets skull Gud är gången till att förlossa sig ett folk, och göra sig ett namn, och göra sådana stora och förskräckliga ting på ditt land för ditt folk, som du dig förlossade utur Egypten ifrån hedningarna deras gudar. *5 Mos. 4: 7; cap. 33: 29. Ps. 147: 19, 20.
_564.jpg&oldid=343553){kind=link}