| Uria. | 2 Samuels Bok. | Cap. 11, 12. | 559 |
honom, att han måtte warda slagen och blifwa död.
16. Som nu Joab låg för staden, skickade han Uria på det rum, der han wisste, att stridsamme män woro.
17. Och då männerna slogo utur staden, och stridde emot Joab, föllo somlige af folket. Davids tjenare; och Uria den Hetheen blef ock död.
18. Så sände Joab bort, och lät säga David all stridens handel,
19. Och befallde budet och sade: När du hafwer uttalat all stridens handel med konungen,
20. Och du får se, att konungen är wred, och säger till dig: Hwi hafwen I så nära trädt in till staden med striden? Weten I icke, huru man plägar skjuta af muren?
21. Ho slog AbiMelech, JeruBeseths* son? Kastade icke en qwinna ett stycke af en qwarnsten uppå honom af muren, så att han blef död i Thebez?† Hwi hafwen I trädt så nära muren? Så skall du säga: Din tjenare Uria den Hetheen är ock död. *Dom. 6: 32; †cap. 9: 53.
22. Budet gick åstad, och kom och sade David allt detta, der Joab honom om sändt hade.
23. Och budet sade till David: De män fingo öfwerhanden med oss, och föllo till oss ut på marken; men wi slogo dem tillbaka allt intill stadsporten;
24. Och de skyttar sköto af muren på dina tjenare, och dråpo somliga af konungens tjenare; dertill är ock din tjenare Uria den Hetheen död.
25. David sade till budet: Så skall du säga till Joab: Låt detta icke bekymra dig; ty swärdet uppfräter nu den ena, nu den andra; håll uppå att strida mot staden, att du må nederslå honom; och war tröst.
26. Och då Uria hustru hörde, att hennes man war död, jemrade hon sig förr sin husbondes skull.
27. Då hon utgråtit hade, sände David bort och lät hemta henne i sitt och hon wardt hans hustru, och födde honom en son; men HERranom misshagade detta ärendet, som David bedref.
Den der står, han se till, att han icke faller. Davids swåra syndafall, både såsom äktenskapsbrytare och mördare, berättas i den Heliga Skrift helt öppet, för att dermed wisa oss, att alla wåra synder äro tecknade i den allwetande Domarens stora minnesbok, och att alla en gång skola framhafwas i ljuset, antingen så, att menniskan här i tiden uppwaknar och sjelf med uppriktig bekännelse framhafwer sina synder i ljuset inför Herrans ansigte, eller, om detta icke sker, så blifwa de alla framhafda i ljuset på den stora räkenskapsdagen. Davids syndafall berättas äfwen för att wisa alla, som tro på Herran, att tron aldrig kan gifwa dem någon frihet att synda, utan Herren straffar det onda allra strängast hos dem, som blifwit delaktige af sanningens kunskap. Om de synda, så är det inför Herran wederstyggligare, och ådrager dem en swårare dom, än då de menniskor synda, som icke hafwa kommit till sanningens ljus. Stor war Davids syndaskuld, och stor blef Herrans wrede, stort blef straffet, swåra blefwo följderna af denna swåra synd, djupt blef Davids lidande, och det kostade honom outsäglig ånger, innan han åter kunde såsom ett troende Guds barn åtnjuta Guds faderskärlek. I flera af hans Psalmer uttryckes denna brännande syndasorg. Jag är så trött af suckande: jag gör min säng flytande i hela natten och mäter mitt läger med mina tårar; mitt ansigte är förfallet af sorg, o. s. w., Ps. 6. Wänd bort ditt ansigte ifrån mina synder och afplana alla mina missgerningar; skapa i mig, Gud, ett rent hjerta och gif mig en ny wis anda, Ps. 51.
Många egenrättfärdiga tala om Davids synder, utan att tänka på Davids djupa ånger, allwarliga bättring och de lidanden, hwarmed Herren hemsökte honom under hela hans lifstid för detta swåra fall. Hans syndafall ådrog honom så mycket swårare tuktan, som han war en högt uppsatt man, hwilken war skyldig att föregå sitt folk med godt exempel, i stället för att han nu ohelgade Herrans namn och gaf sitt folk ett ondt exempel. Ju högre uppsatt en menniska är, ju mera anseende och inflytande hon har, desto mera ondt åstadkommer hon, då hon försyndar sig, antingen det sker hemligt eller uppenbart. Detta syndafall berättas äfwen till warning för dem, som frukta Herran; de skola se, huru försåtlig och mäktig synden är, de skola se, huru djupt och förskräckligt äfwen en from menniska kan falla, de skola alltid tänka på Jesu förmaning: Waker och beder, att I icke fallen i frestelse!
12. Capitel.
Nathans botpredikan. Davids bot, straff, nåd, söner, seger.Och HERren sände Nathan till David. När han kom till honom, sade han till honom: Det woro twå män uti en stad; den ene rik, den andre fattig.
En dyster, hemlig ängslighet kände den fallne konungen öfwer sin syndaskuld (Ps. 32) säkert oupphörligen, men det warade omkring tre
_569.jpg&oldid=343567){kind=link}