| Thamar kränkes. | 2 Samuels Bok. | Cap. 13. | 563 |
eget fel gifwer dem rättighet att tänka: ”Du är sjelf icke bättre.” Möjligt är att David försummade sina barns uppfostran dels af blygsel, modlöshet och swaghet, dels för många embetsgöromåls skull. Och ofta werkar ett enda ondt exempel så skadligt, att inga förmaningar, ingen uppfostran, ingen underwisning förmår att motwerka det, utan det sprider sig såsom ett obotligt gift af en huggorm ifrån stynget till alla kroppens delar.
3. Men Amnon hade en wän, han hette Jonadab, Simea son, Davids broders, och densamme Jonadab war en ganska snäll man.
4. Han sade till honom: Hwi warder du så mager, du konungens son, dag från dag? Må du icke säga mig det? Då sade Amnon till honom: Jag hafwer Thamar, min broder Absaloms syster kär.
Thamar war Amnons halfsyster, men Absaloms rätta syster.
5. Jonadab sade till honom: Lägg dig på din säng och gör dig krank; när då din fader kommer till att besöka dig, så säg till honom: Käre, låt min syster Thamar komma, att hon gifwer mig äta, och reder mat för mig, så att jag ser det, och äter utur hennes hand.
6. Så lade Amnon sig, och gjorde sig krank. Då nu konungen kom till att se honom, sade Amnon till konungen: Käre, låt min syster Thamar komma, att hon reder för mig ett mos eller tu, och jag må äta af hennes hand.
7. Då sände David efter Thamar i huset, och lät säga henne: Gack i din broder Amnons hus, och red honom något mat.
8. Thamar gick åstad till sin broder Amnons hus, och han låg på sängen; och hon tog en deg och knådade, och söd den för hans ögon. och kokade honom ett mos.
9. Och hon tog den rätten, och gaf upp för honom; men han wille icke äta det. Och Amnon sade: Låt alla gå ut ifrån mig. Och alla gingo ut.
10. Då sade Amnon till Thamar: Bär maten in i kammaren, att jag må äta af din hand. Så tog Thamar moset, som hon gjort hade, och bar det till Amnon sin broder i kammaren.
11. Och som hon hade burit honom moset in, att han skulle äta, fick han henne fatt, och sade till henne: Hit min syster, och ligg när mig,
12. Men hon sade till honom: Icke så, min broder, förkränk mig icke; ty så plägar man icke göra i Israel: gör icke en sådan galenskap.* *3 Mos. 20: 17. 5 Mos. 27: 22.
Galenskap, grt.: missgerning, skändlig last.
13. Hwar skulle jag blifwa för min blygds skull? Och du worde såsom en dåre i Israel: tala hellre med konungen; hatt nekar mig dig icke.
14. Men han wille icke höra henne, utan wardt henne öfwermäktig, och förnedrade henne, och låg när henne.
15. Och han fick ett stort hat till henne, så att hatet wardt större, än tillförene kärleken war. Och Amnon sade till henne: Statt upp, och gack.
16. Men hon sade: Detta onda är större än det andra, som du hafwer gjort på mig, att du drifwer mig ut. Men han hörde icke hennes röst.
17. Utan kallade sin dräng, som hans tjenare war, och sade: Drif denna ut ifrån mig, och släng igen dörren efter henne.
18. Och hon hade en brokig kjortel uppå: ty sådana kjortlar drogo konungens döttrar, så länge de woro jungfrur. Och då hans tjenare hade drifwit henne ut, och stängt dörren igen efter henne,
19. Kastade Thamar aska på sitt hufwud, och ref den brokiga kjortelen sönder, som hon uppå hade, och lade sin hand på hufwudet,* och gick och ropade. *Jer. 2: 37.
Oren kärlek förwandlas ganska lätt till bittert hat. Hat, blygsel, sorg och grämelse äro alltid förr eller sednare syndens följder.
20. Och hennes broder Absalom sade till henne: Hafwer din broder Amnon warit när dig? Nu min syster, tig stilla, det är din broder, och lägg det ärendet icke så på hjertat. Så blef Thamar ensam i Absaloms sin broders hus.
21. Och då konung David allt detta hörde, tog han det ganska illa wid sig.
All David endast wredgades, men icke straffade den brottslige sonen, bewisar, huru swag hans själ hade blifwit genom hans eget fall (se 3 Mos. 20: 17).
22. Men Absalom talade intet med Amnon hwarken ondt eller godt; dock hatade Absalom Amnon, derföre att han hans syster Thamar förkränkt hade.
_573.jpg&oldid=343579){kind=link}