| Qwinnan af Thekoa. | 2 Samuels Bok. | Cap. 14 | 565 |
qwinna, som sorg hafwer, och min man är död;
6. Och din tjenarinna hade twå söner, de kifwade tillhopa på marken: och efter der war ingen, som dem förtagat kunde, slog den ene den andre, och drap honom.
7. Och si, nu reser sig upp hela slägten emot din tjenarinna och säga: Få hit den, som slog sin broder ihjäl, att wi måga dräpa honom för hans broders själ, den han dräpit hafwer, och göra dig arfwingalös: och de wilja utsläcka min gnista, som ännu qwar är, att minom man intet namn och ingen återlefwa blifwa skall på jorden.
8. Konungen sade till qwinnan: Gack hem, jag will bjuda för dig.
Jag will bjuda för dig, d. ä.: ”jag will gifwa befallning att låta undersöka din sak.”
9. Och qwinnan af Thekoa sade till konungen: Min herre konung, missgerningen ware uppå mig och uppå min faders hus; men konungen och hans stol ware oskyldig.
Om det är en synd, att min son förskonas, så ware denna synd mig tillräknad.
10. Konungen sade: Den som emot dig talar, honom haf till mig, så skall han icke mer röra dig.
11. Hon sade: Konungen tänke på HERran din Gud, att de blodhämnare* icke warda för många till att förderfwa, och att min son icke förgöres. Han sade: så sannt som HERren lefwer, skall icke ett hår falla på jorden af din son. *4 Mos. 35: 12.
I denna önskan, att blodhämndens rätt och lag måtte blifwa mera inskränkt, finner man huru angelägen Joab för sin del war derom, på det ingen måtte på honom hämnas Abners mord.
12. Och qwinnan sade: Låt din tjenarinna något säga min herre konungen. Han sade: Säg.
13. Qwinnan sade: Hwi hafwer du ett sådant tänkt emot Guds folk, att konungen detta sagt hafwer, att han skall komma sig i skuld, och icke låta igen taga sin fördrifna?
14. Ty wi dö döden, och förlöpa såsom watten i jorden, det man icke uppehåller;* och Gud will icke taga lifwet bort, utan betänker sig, att det fördrifna icke ock så skall fördrifwet warda af honom.† *Ps. 90: 5. †Ps. 30: 6. Hes. 18: 23; cap. 33: 11.
15. Så är jag nu kommen till att tala med min herre konungen dessa ord, ty folket hafwer förskräckt mig; ty din tjenarinna tänkte: Jag skall tala med konungen; kanhända, att han gör det hans tjenarinna säger.
16. Ty han skall wäl höra sin tjenarinna, att han hjelper mig ifrån allas deras hand, som mig samt med min son ifrån Guds arf förgöra wilja.
17. Och din tjenarinna tänkte: min herres konungens ord skall wara mig en tröst; ty min herre konungen är såsom en Guds Engel, så att han kan höra godt och ondt; derföre warder ock HERren din Gud med dig blifwande.
I denna qwinnas framställning ligger en blandning af rätt och orätt; hon framställer Guds lag såsom alltför sträng, hon framställer Gud såsom en sådan god och eftergifwen ”Allfader”, för hwilken syndens bestraffande icke är någon hufwudsak, utan öfwerseende och den falska kärlek, som icke will att det onda straffas, framställas här såsom för Honom behagligare. Denna lära, som qwinnan af Thekoa då predikade efter mördaren Joabs anwisning, är också den, som alltjemt fortfar att förkunnas äfwen i wår tid.
V. 13 efter grt.: ”Och hwarföre hafwer du detta (så) tänkt (dömt) öfwer Guds folk? Och sedan (eller emedan) konungen detta ord talat hafwer, (är han) såsom skyldig, att konungen icke låter sin förskjutne återkomma. Kan du fälla ett sådant utslag öfwer ett fall ur ditt folk, will hon säga, fördömer du dig icke sjelf dermed, att du icke låter Absalom återkomma Hon fortfar, v. 14 grt.: Dö måste wi förwisso (och äro) såsom watten, på jorden utgjutet, det ingen uppsamlar; och Gud tager icke själen (lifwet) bort, utan tänker tankar (betänker sig noga), att Han icke må ifrån sig förskjuta den förskjutne. Äro wi en gång döda, så är lifwet slut; detta skall du sjelf snart kunna upplefwa på Absalom, om du låter honom omkomma i sin landsflykt; men så gör icke Gud, som är barmhertig och hwilken snart ångrar straffet och tager den förskjutne till nåd. Knappt har qwinnan med dessa ord antydt Absaloms sak, så återwänder hon genast till sin egen, på det att konungen icke skulle tro annat, än att hon kommit för sin egen nöd.
Guds arf: Guds folk, Israel, 5 Mos. 32: 9.
18. Konungen swarade och sade till qwinnan: Ljug icke för mig, i det jag frågar dig. Qwinnan sade: Min herre konungen tale.
19. Konungen sade: Är icke Joabs hand med dig i allt detta? Qwinnan swarade och sade: Så sannt som din själ lefwer, min herre konung, det är ingen annan antingen på högra handen eller den wenstra, utan såsom min herre
_575.jpg&oldid=343585){kind=link}