| 584 | Straffet öfwer David. | 2 Samuels Bok. | Cap. 24. |
land? Så märk nu, och se till, hwad jag skall säga honom igen, som mig sändt hafwer.* *1 Chrön. 21: 12.
Tre hårda år hade redan warit, cap. 21: 1. Och med ännu tre hårda år hotas, enligt 1 Chr. 21: 12, hwarefter ett Sabbathsår inföll, då man hwarken fick så eller skörda. Alla dessa år sammanräknade utgöra sju, såsom här uppgifwes. I 1 Chrön. 21: 12, omtalas blott de tre åren, som utgjorde det egentliga straffet för den nu af David begångna synden.
14. David sade till Gad: Mig är stor ångest; men låt mig falla i HERrans hand, ty Hans barmhertighet är stor; jag will icke falla i menniskohand.* *1 Chrön. 21: 33.
David wille icke wälja; han wille hellre falla i Herrans hand än i menniskohänder, han wille icke wälja sjelf, utan lade walet i Guds hand. Hade han walt sjelf det ena eller det andra, så hade han i dubbelt afseende warit i menniskohänder, ty hans egen hand war en menniskohand. Så snart wi wälja sjelfwe, eller göra något på eget bewåg, så äro wi i menniskohänder, och wåra egna händer äro stundom för oss farligare än alla andra menniskohänder; ofta skada wi oss sjelfwa mycket mera än någon annan menniska kan skada oss.
15. Alltså lät HERren komma pestilentie i Israel ifrån morgonen intill bestämd tid, så att folket blef dödt ifrån Dan intill BerSeba, sjuttio tusen män.
Det war således icke David, som walde pestilentia, utan Gud walde det i Davids ställe. Dödens engel lyder sin Herres befallning; hwilka som skulle lefwa eller dö, bestämde Herren sjelf. Bland det upproriska ogudaktiga folket woro många, som hade förtjent att dö, men David hwarken kunde eller wille straffa dem; ty dels war det stridande mot hans hjertelag och hans åstundan att låta Herran styra och döma; dels är det ofta swårt eller rent af omöjligt för en menniska att rätt utreda i hwad grad en annan menniska är brottslig; derföre är det alltid bäst då man får lemna domen i Guds hand. Öfwer sina trognas lif wakade Herren sjelf. Se Hes. 9: 4, 6.
16. Och då Engelen utsträckte sin hand öfwer Jerusalem, att han det förderfwa skulle, ångrade HERren det onda, och sade till Engelen, som folket förderfwade: Det är nog; håll nu din hand tillbaka. Och HERrans Engel war wid Arauna lada, den Jebuseens.* *1 Chrön. 21: 15, 16.
Den osynlige tjenaren, som Herren befallt att utföra den fällda domen, wisade sig nu i synlig gestalt. I det som sker på jorden, äro mycket flera osynliga Herrans tjenare werksamma än wi föreställa oss. Huru Herren ångrar, se 1 Sam. 15: 29.
17. Då David såg Engelen, som slog folket, sade han till HERran: Si, jag hafwer syndat; jag hafwer gjort den missgerningen; hwad hafwa desse fåren gjort? Låt din hand wara emot mig. och min faders hus.
Detta är den rätta kärleken, att taga skulden på sig sjelf, och det hörer nödwändigt till en rätt förödmjukelse inför Gud, att man tager uppå sig hela skulden, hwaruti man har någon del, eller att man erkänner och bekänner sig medskyldig i sitt folks skuld, såsom Daniel bekänner: wi, wi hafwa syndat, Cap. 9.
18. Och Gad kom till David i samma tiden, och sade till honom: Gack upp, och res upp HERranom ett altare uti Arauna lada, den Jebuseens.
Detta war på Moria berg, 2 Chrön. 3: 1. Der war då Araunas loge eller tröskplats. På detta berg byggdes sedan Herrans tempel.
19. Alltså gick David upp, såsom Gad sagt och HERren budit hade.
20. Och då Arauna wände sig om, såg han konungen med sina tjenare gå till sig; och tillbad på sitt ansigte ned till jorden;
21. Och sade: Hwi kommer min herre konungen till sin tjenare? David sade. Till att köpa ladan af dig; och bygga HERranom ett altare, att plågan må återwända i folket.
22. Arauna sade till David: Min herre konungen tage och offre, såsom honom täckes: för der äro oxarna till bränneoffer, och slädar, och redskap åt oxarna till wed;
Den fromme egaren erbjöd både platsen och oxarne till bränneoffer och tröskslädarna och redskapen till bränsle.
23. Allt gaf Arauna konungen; och Arauna sade till konungen: HERren din Gud låte dig wara sig behaglig.
24. Men konungen sade till Arauna: Icke så, utan jag will köpa det af dig för penningar; ty jag will icke göra HERranom min Gud bränneoffer, det jag till gifwins hafwer. Alltså köpte David ladan och oxarna för femtio siklar silfwer;* *1 Chrön. 21: 24.
Till gifwins: till skänks.
25. Och byggde dersammastädes HERranom ett altare; och offrade bränneoffer och tackoffer.* Och HERren wardt landet försonad, och plågan wände åter på Israel. *1 Chrön. 22: 1.
Bränneoffret och tackoffret woro försoningens medel och insegel, men försoningens grund war den utlofwade och wäntade medlaren Jesus Christus.
_594.jpg&oldid=343638){kind=link}