| Salomos bön. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 3. | 591 |
Den Egyptiska prinsessan blef Salomos rätta gemål, cap. 11: 1. Ett sådant äktenskap war i lagen icke förbjudet; det war tillåtet, att Egyptierna fingo upptagas i Herrans folk, 5 Mos. 23: 8. Blott med Canaaniterna war det Israel förbjudet att ingå äktenskap. Det är sannolikt att denna prinsessa blef omwänd till den sanne Guden, ty ibland de afgudar, som Salomo på sednare tid, förförd af andra qwinnor, började dyrka, nämnes ingen Egyptisk afgud.
2. Men folket offrade ännu på höjderna;* ty det war än då intet hus bygdt åt HERrans namn intill den tiden. *2 Chrön. 33: 17.
Här menas icke att de på höjderna offrade åt afgudar, utan åt Herren, såsom Samuel och David, 1 Sam. 9: 12. 2 Sam. 6: 17. Denna oordning kom deraf, att tabernaklet och altaret woro på ett ställe, och förbundets ark på ett annat. Men det war emot lagen, 3 Mos. 17: 3, 4, så länge arken war i tabernaklet och sedermera efter templets upprättande.
3. Men Salomo hade HERran kär, och wandrade efter sin faders Davids seder; undantaget att han offrade och rökte uppå höjderna.* *1 Chrön. 16: 39, 40.
4. Och konungen gick bort till Gibeon till att offra der, ty der war en härlig höjd;* och Salomo offrade tusende bränneoffer på det samma altaret. *2 Chrön. 1: 3.
På Gibeons höjd war tabernaklet, 1 Chrön. 16: 39.
5. Och HERren syntes Salomo i Gibeon uti en dröm om natten. Och Gud sade: Bed hwad jag skall gifwa dig.* *1 Kon. 9: 2. 2 Chrön. 1: 7.
6. Salomo sade: Du hafwer gjort med min fader David din tjenare stor barmhertighet, såsom han wandrade för dig i sanning och rättfärdighet och med ett rättsinnigt hjerta när dig; och du hafwer hållit honom denna stora barmhertigheten och gifwit honom en son, som på hans stol sitta skulle, såsom nu tillgår.
7. Nu, HERre min Gud, du hafwer gjort din tjenare till konung i min faders Davids stad; så är jag en ung dräng, och wet icke min utgång eller ingång.
8. Och din tjenare är ibland ditt folk, som du utwalt hafwer, det så mycket är, att det ingen räkna eller beskrifwa kan för myckenhets skull.
9. Så gif nu din tjenare ett lydaktigt hjerta, att han må döma ditt folk, och förstå hwad godt och ondt är: ty ho förmår döma detta ditt mäktiga folk?* *2 Chrön. 1: 9.
Sådan war Salomos ödmjuka och innerliga bön på den lyckliga tid, då han med hela hjertat wille höra Herran till. Lydaktigt hjerta, grt.: ett hörande hjerta. Han bad om ett hjerta, som uppmärksamt skulle lyssna till Herrans lag och till hwarje hwiskning af Herrans Ande, samt willigt lyda och derefter göra. Det hörande hjertat skulle också kärleksfullt och faderligt lyssna till undersåtarnes böner och åligganden.
10. Då täcktes det HERranom wäl, att Salomo bad om sådant.
11. Och Gud sade till honom: Efter du detta bad, och bad icke om långt lif eller rikedomar, eller om dina fienders själar, utan om förstånd till att döma;
12. Si, så hafwer jag gjort efter dina ord: si. jag hafwer gifwit dig ett wist och förståndigt hjerta, så att din like hafwer icke warit före dig, och icke heller efter dig uppkomma skall.* *Pred. 1: 16.
13. Dertill det du icke bedit hafwer, det hafwer jag också gifwit dig,* nemligen rikedomar och härlighet; så att ingen skall wara din like ibland konungarna i dina dagar. *Matth. 6: 33. Eph. 3: 20.
14. Och om du wandrar i mina wägar, så att du håller mina seder och bud, såsom din fader David wandrat hafwer, så will jag gifwa dig långt lif.
Salomos bön behagade Herren wäl. Han fick både det han bad om och ännu mycket mer. Då wi bedja om det, som Herranom täckeligt är, så gifwer Han oss icke allenast wår bön, utan ännu mera. Söker först efter Guds rike och Hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till. Matth. 6: 33. Salomo blef begåfwad med stor wishet och många härliga förmåner, men Herrans löfte om långt lif kunde icke uppfyllas; ty Salomo afwek med sitt hjerta ifrån Herran. Han blef blott 59 eller 60 år gammal.
15. Och då Salomo waknade, si, då war det en dröm; och han kom till Jerusalem, och gick fram för HERrans förbunds ark, och offrade bränneoffer och tackoffer; och gjorde ett stort gästabud åt alla sina tjenare.
16. På den tiden kommo twå skökor för konungen, och gingo fram för honom.
17. Och den ena qwinnan sade: Ack min herre, jag och denna qwinnan
_601.jpg&oldid=343652){kind=link}