| 600 | Arken bäres i templet. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 7, 8. |
sju lamporna i tabernaklet brunno på tio sådana ljusstakar sjuttio lampor i detta tempel. Det war fastare, det war större, det war ljusare och wida kostbarare än tabernaklet. Så är församlingen Herrans lefwande tempel i tillwäxt. Guds rike, Herrans oförgängliga tempel, skall stadfästas och utwidgas, och ljuset och klarheten tilltaga ända till dess all dunkelhet förswinner i den ewiga klarheten.
David och Salomo sörjde för den synliga helgedomens förhärligande på jorden, och offrade guld och silfwer och dyrbarheter och omsorg och arbete, men till Herrans andeliga Zion skola många konungar bringa sin härlighet, såsom wälwilliga offer (Es. 60). Såsom Hiram, konungen af Tyrus, med sitt folk war Salomo behjelplig att uppbygga Herrans tempel, så skola hedningarnes wisaste konungar och de förståndigaste och rikast begåfwade bland folken anwända sina gåfwor, krafter och medel för att upprätta och förhärliga Christi kyrka, den rätta, den lefwande helgedom, hwaruti Herren sjelf med sin Ande osynligen bor.
8. Capitel.
Arken föres in. Templet helgas. Salomo tackar, beder, offrar, wiger. Folket gläds, går hem.Då församlade konung Salomo till sig de äldsta af Israel, alla öfwerstar i slägterna, och förstar för fäderna ibland Israels barn, till Jerusalem, till att föra HERrans förbunds ark upp* utur Davids stad, det är Zion.† *2 Chrön. 5: 2. †2 Sam. 5: 9.
Den högtidliga inwigningen af det praktfulla templet skedde på första dagen i den sjunde månaden, som motswarar dels wår September, dels October. Det war på den dag, då basunahögtiden war föreskrifwen. Det war i denna månad på tionde dagen den stora försoningsdagen samt derefter löfhyddohögtiden firades.
2. Och sig församlade till konung Salomo alla män i Israel, uti den månaden Ethanim på högtiden, det är sjunde månaden.
Ethanim kallades äfwen Tisri.
3. Och då alla äldste i Israel kommo, lyfte presterna arken upp,
Förbundets ark fördes nu från Zions berg, der David låtit sätta den i ett för detta ändamål upprättadt tabernakel. Den insattes nu i det allraheligaste i templet på Moria berg.
4. Och buro HERrans ark dit upp; dertill wittnesbördets tabernakel och alla helgedomens tyg, som i tabernaklet woro. Det gjorde presterna och Leviterna.* *4 Mos. 4: 15.
Det tabernakel, som Mose låtit upprätta i öknen och som hittills stått på höjden af Gibeon, Cap. 3: 4, men som sannolikt nu på förhand hade blifwit fördt till Jerusalem, blef nu insatt i tempelkamrarne, der alla dess delar förwarades till en beständig helig åminnelse af alla de nådens under, som Herren hittills hade gjort med sitt folk. Så skola en gång i den ewiga helgedomen, som omsluter Guds församling, alla heliga minnen af den trogna wård, hwarmed Gud ledsagat sitt folk på wandringen genom lifwets öken, förwaras i ewig och outplånlig åminnelse.
5. Och konung Salomo och hela Israels menighet, som sig till honom församlat hade, gingo med honom framför arken och offrade får och fä, så mycket, att man dem hwarken tälja eller räkna kunde.
6. Alltså buro presterna HERrans förbunds ark uti sitt rum i husets chor, i det allraheligaste, under Cherubims wingar.
7. Ty Cherubim räckte wingarne ut till det rum, der arken stod; och öfwerskylde arken och hans stänger.
8. Och så långa woro stängerna, att deras ändar syntes i heIgedomen för choren; men utantill woro de icke sedde; och de blefwo der intill denna dag.
Stängerna woro så långa, att man af deras ändar såg en framskjuten utböjning af förlåten, så att församlingen hade synbara tecken, hwaraf den skulle se, huru Gud uträcker nådens och barmhertighetens armar, för att emottaga alla, som med själ och hjerta nalkas Honom.
9. Och i arken war* intet utan allenast de twå Mose stentaflor, som han lät deruti i Horeb, då HERren gjorde ett förbund med Israels barn, då de utur Egypti land dragne woro. *2 Mos. 25: 16, 21. 4 Mos. 17: 10. 5 Mos. 31: 26. 2 Chrön. 5: 10. Ebr. 9: 4.
Denna underrättelse är wigtig. Den öfwerstepresterliga mandelstafwen, som blomstrat hade, war förswunnen och likaså kärilet med manna, som samlades i öknen. Dessa heliga tecken af Herrans konungastyrelse i Israel woro nu borta, men lagens taflor woro qwar. Folket hade begärt en menniska till konung och det hade de fått; ty med nådens spira kan icke och will icke Herren herrska öfwer ett folk emot folkets wilja. Nådens spira å Herrans sida förutsätter full frihet, friwillig kärlek och lydnad å folkets sida. Då nu denna friwilliga lydnad hade blifwit offentligen uppsagd, så hade Herren gifwit dem en konungainrättning efter deras begäran, men tillika borttagit tecknen till de särskilda wälsignelser och nådesförmåner, som med den egentliga Gudaregeringen woro förenade. Men lagens taflor, tecknen till det beroende, hwaruti menniskan står till sin Skapare såsom werldsregent och allmaktens Konung, woro i behåll. Från nådens förbund och förmåner kan menniskan lösgöra sig och blifwa förlustig deraf, men från Guds ewiga konungamakt och från förbindelsen att hålla Hans ewiga lag kan ingen menniska göra sig
_610.jpg&oldid=343678){kind=link}