| 614 | Prophetens straff. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 13, 14. |
Gal. 1: 8. Genom gemenskap med den gudsmannen, som gjort underwerken i BethEl, wille den falske propheten måhända winna det anseende, att han war en sann prophet.
19. Och han förde honom tillbaka igen, så att han åt bröd och drack watten i hans hus.
20. Och wid de sutto till bords, kom HERrans ord till propheten, som honom hade tillbaka haft;
21. Och han ropade till den Guds mannen, som af Juda kommen war, och sade: Detta säger HERren: Derföre att du hafwer HERrans mun ohörig warit, och hafwer icke hållit det bud, som HERren din Gud dig budit hafwer;
22. Och hafwer omwändt, ätit bröd, och watten druckit på det rum, der Han dig om sade: Du skall der hwarken bröd äta, eller watten dricka; skall din lekamen icke komma uti dina fäders graf.
Den falske propheten blef nu twungen, såsom Bileam, att tala det han icke wille, och bestraffa den sanne propheten för den olydnad, hwartill han sjelf hade förfört honom. Det är möjligt, att den gamle propheten trodde sig göra Gud en tjenst med att gästfritt undfägna Hans tjenare och att han syndade af wälmening. Men utgången of denna wälmening war förskräcklig. Den allrabästa afsigt är ingen ursäkt för en öfwerträdelse af Herrans bud.
23. Och sedan han bröd ätit, och druckit hade, sadlade man åsnan åt den propheten, som han igen haft hade.
24. Och då han bort drog, fann honom ett lejon* på wägen och drap honom; och hans kropp låg kastad på wägen, och åsnan stod jemte honom, och lejonet stod der när kroppen. *1 Kon. 20: 36.
På detta sätt wisade lejonet, att det icke dödat mannen af hunger, utan genom en gudomlig domsskickelse.
25. Och då der gick folk fram om, sågo de kroppen på wägen kastad, och lejonet ståndande när kroppen; och de kommo och sade det i staden, der den gamle propheten uti bodde.
26. Då propheten det hörde, som honom igen haft hade, sade han: Det är den Guds mannen, som HERrans mun ohörig war; derföre hafwer HERren gifwit honom åt lejonet, det hafwer sönderkrossat honom och dräpit efter det ord, som HERren honom sagt hade.
27. Och sade till sina söner: Sadler mig åsnan. Och de sadlade.
28. Då drog han dit, och fann hans kropp kastad på wägen, och åsnan och lejonet ståndande der jemte kroppen; lejonet hade intet ätit af kroppen, och ej haller rifwit åsnan.
29. Då tog propheten den Guds mannens kropp upp, och lade honom på åsnan, och förde honom tillbaka igen; och kom uti den gamla prophetens stad, att de måtte begråta honom, och begrafwa honom.
30. Och han lade kroppen uti sin graf, och de begreto honom: Ack! min broder.
31. Och då de hade begrafwit honom, sade han till sina söner: När jag dör, så begrafwen mig i den grafwen, som den Guds mannen uti begrafwen är, och lägger mina ben jemte wid hans ben;
32. Förty det warder skeende, som han emot altaret i BethEl genom HERrans ord ropat hafwer, och emot alla höjders hus, som i Samarie städer äro.
Den gamle propheten synes igenom denna straffdom, som han hade wållat emot den gudsmannen, ändtligen sjelf hafwa kommit till ånger öfwer sin synd, till bättring och tro.
33. Men sedan detta skedt war, wände Jerobeam sig icke ifrån sin onda wäg; utan förwände sig, och gjorde prester till höjderna utaf de ringaste i folket:* hwilken honom täcktes, honom fyllde han handen, och han wardt prest till höjderna. *1 Kon. 12: 31.
I Israels rike inrättades således en statskyrka, som helt och hållet måste wara till konungens tjenst.
34. Och detta wardt Jerobeams hus till synd, att han skulle förderfwas och förgöras af jorden.
Genom detta framhärdande i synden blef den obotlig.
14. Capitel.
Jerobeams hustru, öde, död. Rehabeams rike, strid, ände.den tiden war Abia, Jerobeams son, krank.
2. Och Jerobeam sade til sin hustru: Statt upp och förkläd dig, så att ingen kan märka, att du är Jerobeams hustru: och gack bort till Silo; si, der är den propheten Ahia, den mig sade, att jag skulle warda konung öfwer detta folk.* *1 Kon. 11: 31; cap. 12: 15.
_624.jpg&oldid=343716){kind=link}