| 622 | Elia och Obadja. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 18. |
skulle gifwas åt hedningarne, då det i Israel förkastades, likasom Elia wisades till enkan i Zarpath, då han blef förföljd och hans ord förkastadt i Israels land.
18. Capitel.
Elia. Obadja. Achabs möte. Baals prester, offer, dråp. Elia regn.Efter en lång tid kom HERrans ord till Elia i tredje året och sade: Gack bort, och te dig för Achab, att jag må låta regna på jorden.
Elia hade sannolikt tillbragt nära ett år wid bäcken Cherith och twå och ett halft år i Zarpath. Elia fick nu förkunna, att det åter skulle regna, och hans sannfärdighet, såsom en Herrans prophet, blef derigenom fullkomligt bewisad. Herrans tjenare skola wara rädda om Hans ära, men Herren är också för sin skull rädd om sina tjenares ära, dock aldrig så, att det strider mot Hans sannfärdighet och helighet; Han gifwer aldrig åt deras fel ett fagert sken, utan synden är synd, eho som begår den.
2. Och Elia gick åstad och tedde sig för Achab; men en ganska hård tid war i Samarien.
3. Och Achab kallade Obadja, sin hofmästare; och Obadja fruktade HERran storligen;
Obadja war en from hofman wid det ogudaktiga hofwet, såsom Joseph, Naaman, Daniel, Nehemia och Mardechai wid hedniska hof äfwen blefwo fasta i sin fromhet i tron på Israels Gud.
4. Förty då Isebel utrotade HERrans propheter, tog Obadja hundrade propheter, och gömde dem uti kulor, femtio här, och femtio der; och försörjde dem med bröd och watten.
Dessa woro icke sådana utomordentliga propheter, som Elia, utan lärare, som utgått från en prophetskola, 1 Sam. 10: 19.
5. Så sade nu Achab till Obadja: Drag igenom landet till alla wattubrunnar och bäckar, att wi måtte finna gräs, och behålla hästar och mular, så att boskapen icke all förgås.
Achab sörjde mera för sina hästar och sin boskap än för sitt folk. Många af denna werldens mäktige hafwa i alla tider gjort på samma sätt, men redan här i tiden får gudlöshet och obarmhertighet slutligen sin dom, och såsom Achab blef förödmjukad, så är äfwen nu en förödmjukelsetid förkunnad för dem, som träda i hans fotspår.
6. Och de delade sig i landet, så att de drogo det igenom; Achab drog allena på en wäg, och Obadja desslikes allena på den andra wägen.
7. Då nu Obadja war på wägen, si, då mötte honom Elia. Och som han kände honom, föll han uppå sitt anlete, och sade: Är du icke min herre Elia?
8. Han sade: Ja; gack och säg din herre: Si, Elia är här.
9. Han sade: Hwad hafwer jag syndat, att du will gifwa din tjenare i Achabs händer, att han skall dräpa mig?
10. Så sannt som HERren din Gud lefwer, det är intet folk eller konungarike, dit min herre icke sändt hafwer till att söka dig; och när de hafwa sagt: Han är icke här, hafwer han tagit en ed af det riket och folket, att man icke hade funnit dig.
11. Och du säger nu: Gack och säg din herre: Si, Elia är här.
12. När jag nu ginge ifrån dig, så toge HERrans ande dig bort, jag wet icke hwart, och jag komme då och underwiste det Achab, och funne dig icke, så sloge han mig ihjäl; men jag din tjenare fruktar HERran af min ungdom.
13. Är min herre icke underwist, hwad jag gjort hafwer, då Isebel drap HERrans propheter? Att jag gömde hundrade HERrans propheter; femtio här, och femtio der, uti kulor; och försörjde dem med bröd och watten?
14. Och nu säger du: Gack bort och säg din herre: Elia är här; att han må dräpa mig.
15. Elia sade: Så sannt som HERren Zebaoth lefwer, för hwilken jag står,* i dag skall jag te mig för honom. *5 Mos. 10: 8.
16. Då gick Obadja emot Achab, och sade honom detta. Och Achab gick emot Elia.
17. Och då Achab såg Elia, sade Achab till honom: Är du der, som förwillar* Israel? *Amos 7: 10.
Achab talar icke såsom enkan i Zarpath; han tänker icke på, att hans synder äro wållande till olyckan och eländet; han kastar skulden på Elia, såsom om han hade förwillat Israel; han gaf således icke ens det rätta namnet åt den stora hungersnöden, som war rådande, utan kallar hela det olyckliga tillståndet med det förwillande namnet: förwillelse. Så göra ännu alla de, som icke wilja lyda sanningen, de förwilla sig sjelfwe och de kalla det förwillelse, då kraftiga wittnesbörd om den himmelska sanningen afläggas. Men han måste nu höra, att han war förwillaren, och en Herrans förskräckelse kom öfwer honom, så att han stod såsom en ringa tjenare
_632.jpg&oldid=343733){kind=link}