| Elisa kallas. | 1 Konunga-Boken. | Cap. 19, 20. | 627 |
klagan trodde sig wara den ende trogne, som war qwarblifwen i Israel, men fick nu weta att der funnos 7000 män, som icke deltagit i Baals dyrkan. Så blifwa i alla tider, äfwen då det ser ut som allramörkast i Guds församling, många bewarade ifrån affallet. Jfr Rom. 9: 27, 28. Uppb. 12: 17.
19. Och han gick dädan, och fann Elisa, Saphats son, der han plöjde med tolf par oxar, och han war sjelf ibland de tolf: och Elia gick till honom, och kastade sin mantel öfwer honom.
20. Men han öfwergaf oxarna, och lopp efter Elia, och sade: Låt mig kyssa min fader och min moder, så will jag följa dig efter. Han sade till honom: Gack, och kom igen; ty jag hafwer något beställa med dig.
21. Och han lopp åter ifrån honom, och tog ett par oxar och offrade dem, och kokade köttet med trädredskapen till oxarna, och gaf folket, att de åto; och stod upp, och följde Elia efter, och tjente honom.
Elisas tolf par oxar blefwo nu en träffande bild, som wisade, att han skulle blifwa en mäktig prophet för både Juda och Israels tolf stammar, och att han skulle plöja Guds Rikes andeliga åker. Han emottog utan twekan den wigtiga kallelsen, han war beredd till hela den uppoffring, som nu fordrades, och den förmögne och ansedde mannen blef Elias tjenare. Och han wille icke blott för sin person tjena Herran, utan han offrade sin egendom till Herrans ära.
20. Capitel.
Benhadads trots, strider, flykt, förbund. Achabs straff.Och Benhadad, konungen i Syrien, församlade all sin makt, och woro twå och trettio konungar med honom, och hästar och wagnar; och drog upp, och belade Samarien, och stridde deremot.
Konungar betyder här mindre furstar.
2. Och sände bud till Achab, Israels konung, in uti staden;
3. Och sät säga honom: Så säger Benhadad: Ditt silfwer och ditt guld är mitt; och dina hustrur och dina bästa barn äro också mina.
Icke efter laglig rättighet, utan efter wåldets rätt kunde Benhadad så tala.
4. Israels konung swarade och sade: Min herre konung, såsom du sagt hafwer; jag är din, och allt det jag hafwer.
Den arme afgudiske Ahab, som icke wille lyda Herran, alla konungars Konung, och gifwa sig åt Honom, blef nu nödsakad att förödmjuka sig inför en hedning och säga: Jag är din, och allt det jag hafwer. Och alla som icke wilja tjena Herran måste, utan att rätt wilja det, säga till denna werldens furste: Jag är din och allt det jag hafwer. Se 5 Mos. 28: 47, 48.
5. Och buden kommo igen, och sade: Så säger Benhadad: Efter jag hafwer sändt till dig, och låtit säga: Ditt silfwer och ditt guld, dina hustrur och dina barn skall du få mig.
6. Så will jag i morgon på denna tiden sända mina tjenare till dig, att de ransaka ditt hus och dina underdånares hus; och hwad dig kärt är, skola de taga i deras händer, och bära bort.
7. Då kallade Israels konung alla landets äldsta, och sade: Märker och ser, hwilket ondt han företager: han sände till mig om mina hustrur och barn, silfwer och guld, och jag hafwer det icke nekat honom.
Nu då Benhadad tog Achab på hans ord och gjorde allwar af saken, blef den swage ogudaktige mannen förskräckt. Han hade således trott, att det icke skulle blifwa så farligt. Det är just med sådan lättsinnighet menniskorna bedraga sig sjelfwa, då de icke wilja tjena Herran, utan öfwerlemna sig åt själamördaren. De tro att saken aldrig skall på något fullt allwar werkställas. Och såsom Benhadad i sina fordringar blef allt djerfware, så fordrar själafienden allt mera och mera af den, som öfwerlemnar sig åt hans tjenst.
8. Då sade till honom alla de gamle och allt folket: Du skall icke höra honom, eller samtycka det.
9. Och han sade till Benhadads bud: Säger min herre konungen: Allt det du böd din tjenare i förstone, will jag göra; men detta kan jag icke göra. Och buden gingo sina färde, och sade sådant igen.
10. Då sände Benhadad till honom, och lät säga honom: Gudarna göre mig det och det,* om stoftet i Samarien skall räcka till, att allt folket under mig må taga der en hand full af. *1 Kon. 19: 2.
Med dessa skrytsamma ord wille Benhadad säga: Min här är så stor, att hwarje soldat knappt kan få med sig en hand full af aska af det uppbrända Samarien.
11. Men konungen i Israel swarade och sade: Säger: Den som lägger harnesket uppå, skall icke så berömma sig, såsom den det aflagt hafwer.
Den som rustar sig till striden, skall icke så berömma sig, som den der redan wunnit segren.
_637.jpg&oldid=343743){kind=link}