| 668 | Hiskia Juda konung. | 2 Konunga-Boken. | Cap. 18. |
18. Och de kallade konungen. Då kom ut till dem Eliakim, Hilkia son,* hofmästaren, och Sebna, skrifwaren, och Joah, Asaphs son, kansleren. *Es. 22: 20.
19. Och Rabsake sade till dem: Käre, säger konung Hiskia: Så säger den store konungen, konungen af Assyrien: Hwad är detta för en tröst, der du förlåter dig uppå?
20. Menar du, att du hafwer ännu råd och makt till att strida? Hwaruppå förlåter då du dig nu, att du är affallen ifrån mig?
21. Si, förlåter du dig uppå den sönderbråkade rörstafwen* Egypten? Hwilken som stöder sig wid honom, honom warder han gångande upp i handen, och genomstinger henne: alltså är Pharao, konungen i Egypten, allom dem, som förlåta sig på honom. *Hes. 29: 6.
22. Om I ock wiljen säga till mig: Wi förlåta oss på HERran wår Gud; är icke Han den, hwilkens höjder och altaren Hiskia hafwer aflagt, och sagt till Juda och Jerusalem: För detta altaret, som i Jerusalem är, skolen I tillbedja?
23. Så gör nu samman en hop åt min herre konungen af Assyrien, så will jag få dig tu tusen hästar; låt se, om du kan åstadkomma dem, som deruppå rida måga.
Dessa ord innehålla äfwen en bespottelse emot Juda konung, som icke hade något rytteri, emedan det i lagen war förbjudet att hålla många hästar. Den öfwermodige fienden wågar nu påstå, att om han wille skänka hästar åt Hiskia, så skulle han icke ens finna ryttare dertill ibland sitt folk.
24. Huru will du då blifwa ståndande för en den minsta höfdingen, min herres underdånige, om du förlåter dig uppå Egypten för wagnars och resenärers skull?
25. Menar du, att jag utan HERrans wilja är hit uppdragen till att förderfwa denna staden? HERren hafwer mig det befallt: Drag upp i detta landet, och förderfwa det.
Detta war en osanning, hwarigenom fienden wille ännu mera förskräcka Hiskia och beröfwa honom all förtröstan på Herrans hjelp.
26. Då sade Eliakim, Hilkia son, och Sebna och Joah till RabSake: Tala med dina tjenare på Syriska, ty wi förstå det; och tala icke med oss på Judiska för folkets öron, som på muren är.
27. Men RabSake sade till dem: Hafwer nu min herre sändt mig till din herre eller till dig, att jag dessa orden säga skulle? Ja, till de män, som sitta på muren, att de skulle äta sin egen träck med eder, och dricka sitt watten.
28. Alltså stod RabSake, och ropade med hög röst på Judiska, talade och sade: Hörer den store konungens röst, konungens af Assyrien.
29. Detta säger konungen: Låter icke Hiskia bedraga eder; ty han förmår icke fria eder utur min hand;
30. Och låter icke Hiskia förtrösta eder på HERran, så att han säger: HERren skull fria oss, och denna stad skall icke gifwen warda i konungens händer af Assyrien.
31. Hörer icke Hiskia; ty så säger konungen af Assyrien: Görer mig till wiljes, och kommer ut till mig, så skall hwar och en äta af sitt winträd och af sitt fikonträd, och dricka af sin brunn;
32. Intill dess jag kommer och hemtar eder uti ett land,* det edert land likt är, der korn, must, bröd, wingårdar, oljoträd, olja och honung uti är, så fån I lefwa och icke dö; hörer icke Hiskia, ty han förförer eder, då han säger: HERren warder oss hjelpande.
33. Hafwa ock hedningarnes gudar hwar och en hulpit sitt land* ifrån konungens hand i Assyrien?* *Es. 10: 10, 11.
Af sin medgång och makt wille denne fiende bewisa, att hans gudar woro mäktigare än de andre hedningarnes gudar. Så är också menniskan lätt färdig, då henne wäl går, att tro sin medgång wara ett bewis på, att hennes tillstånd är godt inför Gud. En sådan slutsats är lika så falsk, som farlig och förförande.
34. Hwar äro de gudar i Hamath och Arphad? Hwar äro de gudar i Sepharvaim, Hena och Iva? Hafwa de ock hulpit Samarien utur min hand?
35. Hwar är en gud ibland alla lands gudar, som sitt land friat hafwer utur min hand, att HERren nu skall fria Jerusalem utur min hand?
36. Då teg folket och swarade honom intet; ty konungen hade budit och sagt: Swarer honom intet.
37. Så kom då Eliakim, Hilkia son,
_678.jpg&oldid=343828){kind=link}