| Davids tacksägelse och bön. | 1 Chrönike-Boken. | Cap. 29. | 717 |
här förhanden är, att det hafwer friwillige gifwit dig. *1 Chrön. 28: 9.
18. HERre wåra fäders, Abrahams, Isaacs och Israels Gud, beware ewinnerligen sådan håg och sinne i ditt folks hjerta, och skicka deras hjerta till dig.
19. Och min son Salomo gif ett rättsinnigt hjerta, att han håller dina bud, wittnesbörd och rätter, att han det allt gör, och bygger denna boning, som jag skickat hafwer.
Med denna härliga bön afslutar David sitt testamente inför folket på denna märkwärdiga riksdag. Åt den himmelske konungen anbefallde han både sin wigtigaste angelägenhet och hela folkets bästa. Hans hjerta war brinnande, hans själ full af tro och lif. I sin korta, kraftiga bön prisar han högt den allsmäktige och barmhertige Guden och tillskrifwer Honom majestät och makt, härlighet, tack och seger. Derjemte bekänner David sitt armod och sin ringhet och att all god gåfwa kommer af Herran, och derpå följer en brinnande bön om fortfarande nåd och barmhertighet och att hans offer måtte behaga Herranom wäl. Af Davids bön för sin son lära wi ock, huru föräldrar skola bedja för sina barn och underwisa och förmana dem. Se Cap. 28: 9.
20. Och David sade till hela menigheten: Lofwer HERran eder Gud. Och hela menigheten lofwade HERran deras fäders Gud, och bugade sig, och tillbådo HERran och konungen.
21. Och de offrade HERranom offer: och den andra morgonen offrade de HERranom bränneoffer, tusen stutar, tusen wädrar, tusen lam, med deras drickoffer, och offrade all hopen i hela Israel;
22. Och åto och drucko densamma dagen för HERran med stor glädje, och gjorde andra gången Salomo, Davids son, till konung, och smorde honom HERranom till en förste, och Zadok till prest.
Konungens fromma bekännelse och bön wäckte hos hela folket ett fromt sinne, och hans lof och tacksägelse åtföljdes af ett härligt genljud i folkets hjertan och af folkets mun. Äfwen Guds englar fröjda sig, då sådana böner och lofsångsljud uppstiga såsom en helig harpoklang till himmelen.
23. Alltså satt Salomo på HERrans stol, en konung i sin faders Davids stad,* och wardt lyckosam, och all Israel war honom hörsam. *1 Kon. 1: 35.
Så länge en spira fördes med gudsfruktan, så fattas icke wördnad och lydnad hos folket, så framt icke folket redan är så förfördt och förfallet, att det håller på att mogna till undergång, såsom Israels folk sedermera under Hiskia och Josia.
24. Och alla öfwerstar och wäldige, desslikes alla konung Davids barn, gåfwo sig under konung Salomo.
25. Och HERren gjorde Salomo ju större och större för hela Israel, och gaf honom ett härligt rike, att ingen före honom sådant öfwer Israel haft hade.* *1 Kon. 3: 13.
26. Så war nu David, Isai son, konung öfwer hela Israel.
27. Men tiden, som han öfwer Israel konung war, war fyratio år. I Hebron regerade han i sju år, och i Jerusalem tre och trettio år;* *2 Sam. 5: 5. 1 Kon. 2: 11.
28. Och blef död i god ålder, mätt af lefwande, rikedomar och ära; och hans son Salomo wardt konung i hans stad.
29. Men konung Davids gerningar, både de första och de sista, si, de äro skrifna ibland Samuels, den siarens, gerningar, och ibland den propheten Nathans gerningar, och ibland Gads, den siarens, gerningar;
30. Med allt hans rike, wälde och tid, som under honom förlupen är, både öfwer Israel och alla riken i landen.
Alla riken i landen: de hedniska riken, öfwer hwilka Israel segrade under dessa konungar. — Propheten Nathans gerningar och Gads den siarens gerningar woro skrifter, hwaraf wi i den Heliga Skrift hafwa de wigtigaste utdragen i dessa tideböcker.
Huru mycket skönare war Davids ändalykt än Sauls! Saul är full af oro och fruktan; öfwergifwen af Gud bäfwar han för striden, förkläder sig och frågar en spåqwinna och får den förskräckliga underrättelse, att han och hans söner skola dö i slagtningen. Han besegras och dör i förtwiflan, såsom sjelfmördare. David deremot, ehuru han war en stor syndare, bewisade ett djup ånger och sann bättring, icke blott med bekännelse och bön, utan ock med from och helig wandel, sedan han fått nåd att uppstå ifrån sitt swåra fall. I frid lägger han sig ned till den sista långa sömnen, krönt med ära och makt lägger han sitt hufwud till hwila,* efter att hafwa beställt om Herrans hus och öfwerlemnat riket åt en älskad och med rika själsgåfwor utrustad son, som af folket hyllades med glädje. Han samlades till sina fäder med den wisshet, att den store Konungen från himmelen, werldens Frälsare, skulle härstamma från hans slägt. Wid Sauls död war folket besegradt och förtryckt af hedniska fiender; hela landet war i oordning, gudstjensten försummad, Guds uppenbarelse tystnade, och blott i prophetskolorna hördes de matta ljuden af fromma sånger. Wid Davids död war folket segerrikt, fruktadt af sina grannar, riket
_727.jpg&oldid=343927){kind=link}