| 756 | Sanherib warder slagen. | 2 Chrönike-Boken. | Cap. 32. |
undsätta oss utur konungens hand af Assyrien.
12. Är icke han den Jehiskia, som Hans höjder och altaren bortkastat hafwer och sagt till Juda och Jerusalem: För ett altare skolen I tillbedja och deruppå röka.
13. Weten I icke hwad jag och mina fäder gjort hafwa med alla folk i landen? Hafwa ock hedningarnes gudar i landen kunnat hjelpa deras land ifrån min hand?
14. Hwilken är den af alla dessa hedningarnas gudar, som mina fäder nederlagt hafwa, som hafwer kunnat hjelpa sitt folk utur min hand? Att eder Gud skulle förmå hjelpa eder utur min hand.
15. Så låter icke nu Hiskia bedraga eder, och låter icke tälja eder i sådant sinne, och tron honom icke; förty medan ingen alla hedningars och konungarikens Gud hafwer kunnat hjelpa sitt folk ifrån min och mina fäders hand, så warda icke heller edra gudar eder hjelpande ifrån min hand.
16. Dertill talade hans tjenare ännu mer emot HERran Gud och emot Hans tjenare Jehiskia.
17. Skref han ock bref ut, deruti han hädde HERran Israels Gud, och talade om Honom, och sade: Såsom hedningarnes gudar i landen icke hafwa hulpit deras folk ifrån min hand, så warder ock icke Jehiskia Gud hjelpande hans folk ifrån min hand.
18. Och de ropade med hög röst på Judiskt mål till folket i Jerusalem, som på muren woro, till att göra dem rädda och förskräckta, att de så måtte få staden.
19. Och talade de så emot Jerusalems Gud, såsom emot folkens gudar på jorden, hwilka menniskors handawerk woro.
20. Men konung Jehiskia med propheten Esaia, Amos son, bådo deremot, och ropade till himmelen.* *2 Kon. 19: 15.
21. Och HERren sände en engel, som förgjorde alla de wäldiga i hären, och förstarna och öfwerstarna i konungens läger af Assyrien; så att han med skam drog åter till sitt land igen.* Och då han gick uti sin guds hus, dråpo honom der med swärd de, som af hans eget lif komne woro. *2 Kon. 19: 35. Es. 37: 36.
22. Alltså halp HERren Jehiskia och dem i Jerusalem utur Sanheribs hand, konungens i Assyrien. och alla andras; och bewarade dem för alla omkring;
23. Så att många buro skänker HERranom till Jerusalem och klenodier Jehiskia, Juda konung; och han wardt sedan högt räknad för alla hedningar.
24. På den tiden wardt Jehiskia dödssjuk, och han bad HERran; Han hörde honom, och gaf honom ett tecken.* *2 Kon. 20: 1, [et]c. Es. 38: 1, [et]c.
25. Dock wedergällde icke Jehiskia, efter som honom gifwet war; ty hans hjerta upphof sig;* derföre kom wrede† öfwer honom och öfwer Juda och Jerusalem. *2 Kon. 20: 13. Es. 39: 2. †2 Kon. 20: 17, 18.
I motgången sökte Hiskia Herran, men sedan han blifwit hulpen i nöden, blef hans hjerta uppblåst öfwer medgången. Häruti har han många sina likar, och just så är menniskans hjerta beskaffadt, att hon lättare kan skicka sig i motgång än i medgång. Derföre är det nödigt att icke uteslutande bedja om lycka och medgång, utan att med hjertats innersta uppriktighet bedja: Fader, ske din wilje, ty timlig medgång förer ofta till högmod och synd, och till timlig och ewig skada.
26. Men Jehiskia ödmjukade sig, att hans hjerta hade upphäfwit sig, samt med dem i Jerusalem; derföre kom HERrans wrede icke öfwer dem, så länge Jehiskia lefde.
27. Och Jehiskia hade ganska stora rikedomar och härlighet; och han gjorde sig en skatt af silfwer, guld, ädla stenar, örter, sköldar och allahanda kosteliga tyg;
28. Och hus till inkommande årswäxt, win och olja; och stall för allahanda boskap, och hus för får.
29. Och han byggde sig städer, och hade boskap, får och fä till en stor hop; förty Gud gaf honom ganska många egodelar.
30. Han är den Jehiskia, som igentäppte den öfra wattukällan i Gihon. och ledde henne nedåt, wester om Davids stad. Och war Jehiskia lyckosam i alla sina gerningar.
_766.jpg&oldid=344016){kind=link}