Består deruti, att Christus Jesus icke efter sin Gudomliga, utan efter sin menskliga natur sig förnedrade, i det Han till en tid friwilligt af- och bortlade, icke sjelfwa Gudomens fullhet, majestät och härlighet, som Honom efter sin menskliga natur uti aflelsen personligen meddelad war; utan allenast dess fullkomliga bruk, ej wiljandes sig deraf allmänneligen och fullkomligen betjena, på det Han återlösningswerket förrätta och fullborda måtte, för den synd Adam och Eva begingo, då de wille wara såsom Gud, 1 Mos. 3: 5, 6.
Om denna förnedring handlas Phil. 2: 6–8. Ps. 69: 6.
Isynnerhet bortlade Christus bruket af Gudomligt majestät och härlighet, Joh. 17: 5. Af rikedom, Matth. 8: 20. 2 Cor. 8: 9. Af allmakten, Luc. 22: 42, 43, 53, 54, 63; cap. 23: 33, 35, 37. Af allwisheten, Es. 7: 15, 16. Luc. 2: 52. Af allwetenheten, Matth. 21: 19; cap. 24: 36. Marc. 11: 13; cap. 13: 32. Joh. 11: 34. Af Gudomliga tillbedjandet, Phil. 2: 9–11. Ebr. 2: 7. Af allestädesnärwarelsen till dess fullkomliga bruk, intill dess Han, Jesus, efter sin menskliga natur blef sittande på Guds högra hand, Ps. 110: 1. Eph. 1: 20.
Likwäl hafwer Christus Jesus genom ett tillfälligt bruk då och då låtit några strålar lysa af den personliga meddelade Gudomens fullhet, till att dermed bewisa sig wara en sann Gud, Joh. 2: 11.
Förnedringstillståndet inbegriper uti sig aflelsen, Luc. 1: 35. Es. 7: 14. Jer. 31: 22. Födelsen, Luc. 2: 7. Omskärelsen, Luc. 2: 21. Pina och död, Luc. 18: 32, 33. Es. 53 [et]c. Samt begrafningen, Matth. 27: 60. Joh. 19: 41, [et]c.
Såsom Christus förnedrades till sin menskliga natur, så wardt Han ock till densamma upphöjd, Ps. 110: 7. Phil. 2: 9–11. Ps. 8: 7. Ebr. 2: 7, [et]c. Ap.G. 5: 31.
Werkande orsaken till denna upphöjelse är hela den högtlofwade Treenigheten: Fadren, Ps. 110: 1. Joh. 17: 5. Rom. 6: 4. Eph. 1: 20. Phil. 2: 9, 11. Sonen, Joh. 2: 19; cap. 10: 17, 18. Och den Helige Ande, 1 Joh. 5: 7. Rom. 8: 11.
Upphöjelsen består deruti, att Christus Jesus sann Gud och man, åter aflade sin tjenares skepelse, och wardt efter sin menskliga natur upphöjd till ett fullkomligt, allmänneligt och oupphörligt bruk af alt den Gudomens fullhet, som Honom personligen uti aflelsen meddelad war, Phil. 2: 6, [et]c. Så att denna upphöjelse i all ewighet wara skall, Rom. 6: 9. Uppenb. 1: 18. Es. 53: 8. Ebr. 13: 8; cap. 7: 24. Dan. 7: 14. Jemför med Luc. 1: 33.
Denna upphöjelse innefattar wissa grader: (1) Christi helwetesfärd, 1 Pet. 3: 18–20. Eph. 4: 9. Medelst hwilken Christus lefwandegjord i grafwen, for ned till den ort, der de fördömda själar behållas till domen; och wisade sig der såsom en dödens och helwetets öfwerwinnare, Ebr. 2: 14. Os. 13: 14. Col. 2: 15. 1 Cor. 15: 54–57.
(2) Jesu Christi uppståndelse utur grafwen, som tilldrog sig på tredje dagen efter Hans död, Matth. 12: 40; cap. 16: 21; cap. 17: 23. Och är densamme grundwalen till alla trons artiklar, 1 Cor. 15: 14. Rom. 4: 25.
Christus Jesus sann Gud och man uppstod dock icke efter den Gudomliga, utan efter den menskliga naturen; och dess lekamen som på korset dog; Ebr. 13: 20. Ap.G. 2: 22–24. Uppb. 1: 18. Uppståndelsens werkande orsak tillskrifwes den treenige Guden: Fadren, Ap.G. 2: 24; cap. 3: 15; cap. 4: 10; cap. 5: 30; cap. 10: 40; cap. 13: 30. Rom. 4: 24; cap. 6: 4. Eph. 1: 20. Ebr. 13: 20. Jemwäl Sonen, Rom. 1: 4. Joh. 2: 19; cap. 10: 17, 18. Också den Heliga Anda, Rom. 8: 11. Han uppstod medan grafwen ännu tillsluten och förseglad war; ty Han war uppstånden förr än Engelen kom och stenen afwältad, Matth. 28: 2, 6. Hwilket skedde för qwinnornas skull, att de om Jesu uppståndelse skulle försäkrade blifwa; och för denna underbara uppståndelses skull, säges Jesus krafteligen bewist wara Guds Son, Rom. 1: 4. Jesus kom till lärjungarna då dörrarna woro lyckta, Joh. 20: 19, 26. Hwilket ock i 30 versen ibland under tecknen räknadt warder.
(3) Christi uppenbarelse uti sin förklarade lekamen, Phil. 3: 21. Ap.G. 1: 3. 1 Cor. 15: 5, [et]c. Luc. 24: 31.
(4) Christi himmelsfärd beskrifwen, Marc. 16: 19. Luc. 24: 51.
Uppfarandet skedde offentligen och synligen, till dess en sky Honom borttog utur deras åsyn, Ap.G. 1: 9–11.
Himmelen, till hwilken Jesus uppfor, war icke någon skapad, utan en oskapad himmel, Eph. 4: 10. Ebr. 7: 26. Ty förstås genom denna himmelen: först, de utwaldas och heligas boning efter detta lifwet, Joh. 14: 2. Kallas paradis, Luc. 23: 43. Abrahams sköte, Luc. 16: 22, 23, 26. Ett ewigt hus, 2 Cor. 5: 1. Ett rike, som icke bäfwa kan, Ebr. 12: 28. Hwarest de förstföddas församling är, och deras namn skrifne, Ebr. 12: 22, 23. Hwarest Paulus hörde outsägliga ord, 2 Cor. 12: 4. Hwarest wi få skåda Jesum, 1 Joh. 3: 2. 1 Cor. 13: 12. Och se Hans härlighet, Joh. 17: 24. Men förnämligast Guds majestäts och härlighets himmel, Luc. 24: 26. Eph. 4: 10. Ebr. 7: 26; cap. 4: 14. Som bor uti det ljuset, dit ingen komma kan. 1 Tim. 6: 16.
(5) Sittande på Guds högra hand, Marc. 16: 19. Gud är en Ande, Joh. 4: 24. Som icke hafwer kött, ben och ledamöter. Luc. 24: 39. Ty warder genom Guds högra hand Hans Gudomliga kraft och allmakt betecknad, 2 Mos. 15: 6. Ps. 77: 11. Ps. 108: 7. Ps. 118: 15, 16. Es. 48: 13. Af denna orsak kallas Guds högra hand Guds makts arm, Es. 62: 8.
Således betyder Ordet Guds högra hand i denna artikeln Gudomlig kraft, allmakt, härlighet och majestät; som af efterföljande språk nogsamt skönjes, Luc. 22: 69. Matth. 26: 64. Eph. 1: 20, 22, 23. Ebr. 1: 3; cap. 8: 1. Matth. 19: 28. Ps. 110: 1, 2, 5, 6.
Ordet sitta betyder icke här något lekamligt sittande; utan det bemärker regera; såsom det uti allmänt språk brukligt är, att man säger om regenter, de sitta; det är, de regera. Uti den mening brukar ock Skriften detta ordet sitta,
_828.jpg&oldid=344182){kind=link}