tillfyllestgörelse, förtjenst, lidande och död utsträcka till alla menniskor, ingen undantagen, Es. 53: 6. Matth. 20: 28. Rom. 8: 32. 2 Cor. 5: 14, 15. Ebr. 2: 9. 1 Tim. 2: 6. Ebr. 9: 28. Tit. 2: 14. Col. 1: 19, 20. Matth. 18: 11. Rom. 5: 18. 1 Cor. 15: 22. Matth. 11: 28. Ap.G. 17: 30. 1 Mos. 22: 18. (2) Jemwäl till hela werlden, Joh. 1: 29. 1 Joh. 2: 1, 2. Joh. 3: 16–18; cap. 4: 42. Gal. 4: 4, 5. Jemför med Rom. 3: 19. (4) Också till de förtappade och förkastade menniskor, Rom. 14: 15. 1 Cor. 8: 11. 2 Pet. 2: 1. Samt till dem, som synda emot den Heliga Anda; jemför Ebr. 6: 4–6 med Ebr. 10: 10, 29.
Den tredje frågan: Om denna Jesu tillfyllestgörelse och betalning borttager all menniskans skuld och synd? Detta bejakas och bekräftas, Es. 38: 17; cap. 43: 24. Rom. 5: 20, 21. Mich. 7: 19. Ap.G. 4: 12; cap. 10: 43. 1 Joh. 1: 7. Joh. 1: 29. Zach. 3: 9.
Den fjerde frågan: Om Christus är wår medlare efter bägge naturerna? Bejakas och bewisas (1) Deraf, att Christus till den ändan antog mensklig natur, och henne med sin Gudomliga personligen förenade, att Han efter bägge sina naturer sitt medlareembete och återlösningswerk förrätta skulle, Gal. 4: 4, 5. Rom. 8: 3, 4. 1 Joh. 3: 5, 8. 1 Tim. 1: 15. (2) Deraf, att bägge naturerna, hwad medlareembetet och återlösningswerket angå, uttryckligen nämnde warda. Den menskliga, 1 Mos. 3: 15. 1 Tim. 2: 4, 5. Den Gudomliga, Es. 35: 4. Os. 1: 7. Ap.G. 20: 28. Rom. 5: 10. (3) Ändteligen måste bägge naturerna nödwändigt uti återlösningswerket tillika werka, och wår medlare tillika wara sann Gud och sann menniska; emedan den menskliga naturen den Gudomliga naturen förutan, eller en blott menniska, omöjligen kunde af sig sjelf återlösningswerket förrätta, hwartill fordrades oändlig Gudomlig kraft och allmakt, Ps. 49: 8, 9.
Tillfyllestgörelsens ändamål å Guds sida, är uppenbarelsen af Guds Gudomliga rättfärdighet, nåd och barmhertighet, Rom. 3: 24–26; cap. 5: 8. Joh. 15: 13. 1 Joh. 3: 16. Eph. 5: 25. Dess ändamål å wår sida är försoning med Gud, Rom. 5: 10. 2 Cor. 5: 18, 19. Col. 1: 20. Förlossning från wåra andeliga fiender, djefwulen, Luc. 1: 71. Ebr. 2: 14, 15. 1 Joh. 3: 8. Synden, Col. 1: 14. Tit. 2: 14. Och en förwärfning af saliggörande rättfärdighet, lif och salighet, Dan. 9: 24. 2 Cor. 5: 21. Ebr. 9: 12; cap. 5: 8, 9. 1 Joh. 3: 2, 5.
Öfwerstepresterliga embetets andra stycke är Jesu förebedjande.
Såsom nu endast och allenast Jesus Christus är wår medlare, 1 Tim. 2: 5, 6. Och såsom Jesu Gudom gaf åt den antagna mandomens lidande, blod och död, den rätta Gudomliga försonings- och återlösningskraften, 1 Joh. 1: 7. Joh. 8: 36, alltså är ock Christus Jesus allena den som efter bägge sina naturer för oss beder, och äfwenså hafwer ock af Jesu Gudomliga natur detta förebedjande den rätta Gudomliga och saliggörande bönhörelsekraften; efter som Jesus icke allenast efter sin menskliga, utan ock efter sin Gudomliga natur detta förebedjande förrättar; om hwilket handlas, 1 Joh. 2: 1. Rom. 8: 34. Ebr. 7: 25; cap. 9: 24.
Denna förbön grundar sig på denna Öfwersteprestens tillfyllestgörelse, dyra förtjenst och förskyllan; Han beder om intet annat, än det hwartill Han förmedelst sitt lidande, blod och död sig berättigad gjort hafwer, Rom. 8: 34. Ebr. 12: 24.
Han beder för oss, om allt det goda Han förwärfwat, att wår tro icke skall upphöra, Luc. 22: 31, 32. Med hwad mera som finnes, Joh. 17: 11. Han beder för alla, både för utwalda och förkastade; såsom Han ock bad för dem som Honom korsfästade, Es. 53: 12. Luc. 23: 34.
Denna allmänna Jesu förbön grundar sig på Jesu allmänna saliggörande wilja, 1 Tim. 2: 4. 2 Pet. 3: 9. Matth. 23: 37. På Christi allmänna förtjenst, 2 Cor. 5: 14, 15. På Christi allmänna medlareembete, 1 Tim. 2: 5, 6.
Men i all synnerhet beder Jesus för sina utkorade trogna, Joh. 17: 9.
Jesu förbön, en ewig förbön, Ebr. 7: 17, 25, 28.
I anseende dertill, warda Honom härlige äretitlar gifne, Ps. 2: 6. Ps. 20: 10. Ps. 45: 2. Ps. 46: 5. Ps. 47: 8. Ps. 8: 7. Ebr. 2: 7, 8. Ps. 97: 5. 2 Sam. 23: 3. 1 Tim. 6: 15. Uppb. 17: 14; cap. 19: 6. Jesus en allmän Konung, som regerar öfwer allt både i himmelen och på jorden, Ps. 8: 7–9. Phil. 2: 10, 11. Eph. 1: 22. Ap.G. 10: 36.
Det är allt en Konungslig, Gudomlig makt och wälde, som Christus efter bägge naturerna tillkommer; ty äfwen den Han hade från ewighet, genom ewiga födelsen efter Gudomen, äfwen densamma är den antagna mandomen personligen meddelad; uti förnedringstillståndet betjente sig icke Jesus deraf allmänneligen och fullkomligen; men uti upphöjelsetillståndet är Christus efter sin mänskliga natur upphöjd till ett oupphörligt, fullkomligt och allmänt bruk, af det som personligen meddeladt war. Och såsom detta allmänna riket är Gudomligt, alltså regerar ock Christus detsamma efter bägge sina naturer på ett Gudomligt wis och sätt, allmänneligen, allsmäkteligen och allwisligen, icke frånwarande, utan närwarande, Matth. 28: 20. Ps. 8: 6. Ebr. 2: 7. Jer. 23: 5. Dan. 7: 14. Joh. 17: 5. Eph. 1: 17, 20–23.
Är efter sin mandom både aflad och född till att wara en Konung, Luc. 1: 31–33. Matth. 2: 2. Joh. 18: 37.
Icke twå Herrar, den ene Gud, den andre menniska; utan en Konung och Herre; såsom bägge naturerna äro till en person förenade, 1 Cor. 8: 6. Eph. 4: 4, 5. 1 Cor. 15: 47.
Christi rike treggehanda: Allmaktens, Nådens och Härlighetens rike.
Uti Allmaktens rike regerar Christus icke allenast efter sin Gudomliga, utan ock efter sin menskliga natur, efter som henne Gudomlig allmakt personligen meddelad är. Matth. 28: 18. Eph. 1: 2. Col. 2: 9.
Christus brukar understundom efter sin fria wilja, till detta regementets utförande, de skapade tingen: såsom englarna, Ps. 104: 4.
_830.jpg&oldid=344188){kind=link}