omwändelsen må wara beqwämlig? Swaras: Icke fordras att hon sig företager höra Guds ord, att hon derigenom må wara omwänd, emedan ordet är henne en galenskap, 1 Cor. 2: 14. Dess sinne en fiendskap emot Gud, Rom. 8: 7. Menniskan kunde och förmådde då något godt af sig sjelf tänka, hwilket dock en opånyttfödd omöjligt är, 2 Cor. 3: 5. Hade ock af sig sjelf wiljan till det goda, den dock Gud allena werkar, Phil. 2: 13. Än mindre fordras att den opånyttfödda menniskan till gudomligt werkande sig af sig sjelf beqwämar: denna omöjligheten är allaredan bewist, eljest blefwe ingen menniska omwänd: dertill förhåller sig med omwändelsen såsom med en fisk som med nät drages utur wattnet, Matth. 4: 19; cap. 13: 47.
Hwad fordras då? Detta enda, nemligen: emedan wi alle af naturen äro det gudomliga werkandet emot, 1 Cor. 2: 14, och således ingen blefwe omwänd, att wi då inga motwilliga hinder det gudomliga werkandet genom ordet emotställe, och wår omwändelse hindre, Luc. 8: 14; cap. 14: 18, [et]c. Jemwäl, att wi Guds Heliga Anda icke något motstånd göre, Ap.G. 7: 51. Exempel: Phariseerna, Matth. 12: 31, 32. Utan wårt förnuft tillfånga tage under Christi lydnad, 2 Cor. 10: 5. Rom. 16: 26.
Omwändelsens frukt är wiljans frihet, Rom. 6: 12, 13; cap. 8: 13, 14. Eph. 2: 10. Dock är den omwända menniskans frihet, såsom allt annat i detta lifwet, ofullkomlig, Rom. 7: 14, [et]c. Gal. 5: 17.
Ondska: Förbjudes och fördömes, Rom. 1: 29. Eph. 4: 31. Col. 3: 8. 1 Pet. 2: 1. Är stor, 1 Mos. 6: 5; cap. 8: 21. Får öfwerhanden, Matth. 24: 12. 1 Joh. 5: 19. Ondskans surdeg bör utrensas, 1 Cor. 5: 8. Wara barn i ondskan, 1 Cor. 14: 20. Ondt hata och fly, Ps. 34: 15. Ps. 37: 27. Ps. 119: 101, 128. Ords. 3: 7. Es. 1: 16. Amos 5: 15. Rom. 12: 9. We dem som kalla ondt godt, Es. 5: 20. Mal. 2: 17. Ords. 24: 24. Icke belöna ondt med ondt, Rom. 12: 14, 17, 19. 1 Cor. 4: 12. 1 Thess. 5: 15. 1 Pet. 3: 9; cap. 2: 23. Ords. 24: 29. 3 Mos. 19: 18. Icke heller godt med ondt, Ords. 17: 13. Ps. 109: 5. 1 Sam. 24: 18. Utan öfwerwinna det onda med det goda, Rom. 12: 21. Det onda, som är syndens straff, kommer af Gudi, 5 Mos. 32: 23. 1 Kon. 9: 9; cap. 21: 29. Es. 45: 7. Jer. 11: 11; cap. 32: 42. Amos 3: 6. Jon. 3: 10. Micha 1: 12; cap. 2: 3.
Det onda deremot, som ligger i sjelfwa synden, hatar Gud, och är dertill ingen orsak, 2 Mos. 23: 7. 2 Chrön. 19: 7. Job 34: 10. Ps. 5: 5. Ps. 45: 8. Ords. 15: 8, 9. Os. 13: 9. Rom. 9: 14. 2 Cor. 6: 15. Jac. 1: 13.
Ord, Guds ord: Hafwer af Gud sitt ursprung, 2 Tim. 3: 16. 2 Pet. 1: 20, 21. Os. 12: 10. Dess förträffliga nytta, 2 Tim. 3: 16, 17. Rom. 15: 4. Ps. 23: 4. Ps. 94: 19. Ps. 119: 50, 92. Jer. 15: 16. Fröjdar, Ps. 19: 9. Werkar tron, Rom. 10: 17. Joh. 17: 20; cap. 20: 31. En kraft till salighet, Rom. 1: 16. 2 Tim. 3: 15. Kan saliggöra, Jac. 1: 21. 1 Cor. 1: 18, 21; cap. 15: 2. 1 Tim. 4: 16. Blifwer ewinnerligen, Es. 40: 8; cap. 51: 6; cap. 54: 10. Ps. 119: 89. Matth. 24: 35. Ps. 33: 11. Ps. 117: 2. Matth. 5: 18. Luc. 16: 17. 1 Pet. 1: 25. Swiker aldrig, 4 Mos. 23: 19. Är fruktsamt, Es. 55: 10, 11. Matth. 13: 23. Col. 1: 6. Lefwande, kraftigt och werkande, 1 Mos. 1: 3, [et]c. Ps. 33: 9. Job 38: 10, 11. Matth. 8: 13, 26. Marc. 1: 27. Luc. 5: 13, 24. Matth. 4: 4. Ap.G. 2: 37; cap. 5: 33; cap. 24: 25. Ebr. 4: 12. Joh. 6: 63. Eph. 6: 17. Jer. 23: 29. Är själens spis, 5 Mos. 8: 3. Matth. 4: 4. Jer. 15: 16. Hes. 3: 3. Är ett ljus och lykta, Ps. 119: 105. Ords. 6: 23. Ps. 36: 10. 2 Pet. 1: 19. Är wår regel och rättesnöre, Ps. 119: 9. Ps. 19: 5. Gal. 6: 16. Phil. 3: 16. Es. 8: 19, 20. Tål ingen tilläggning eller fråntagning, 5 Mos. 4: 2; cap. 12: 32. Ords. 30: 5, 6. Gal. 3: 10. Uppb. 22: 18, 19. Icke derifrån på någon sida afwika, 5 Mos. 28: 14. Jos. 1: 7; cap. 23: 6. Ords. 4: 27. Es. 30: 21. 5 Mos. 5: 32. Icke allenast det höra, utan ock det göra, 5 Mos. 5: 1, 27; cap. 6: 1; cap. 27: 26; cap. 31: 12. Es. 29: 13. Hes. 33: 31. Matth. 7: 21, 24; cap. 28: 20. Luc. 6: 47; cap. 11: 28; cap. 12: 47. Joh. 13: 17. Ebr. 4: 2. Jac. 1: 22. Rom. 2: 13. Deraf sjelf och andra lära Herrans fruktan, 5 Mos. 17: 18, 19; cap. 31: 11—13. Jos. 1: 8. Exempel: Abraham, 1 Mos. 18: 19. 5 Mos. 6: 6. David, Ps. 78: 2–8. Och det alltid hafwa för ögon och i minne, 4 Mos. 15: 39. 5 Mos. 6: 6, 16; cap. 11: 18. Ps. 1: 2. Ords. 3: 1; cap. 4: 1, 20. Ps. 119: 11, 16, 36, 38. Bör rätt delas, 2 Tim. 5: 15. Rätt predikas, Gal. 1: 8, 9. Jer. 23: 28. Icke beblandas med menniskobud, Es. 29: 13. Bör rikeligen bo ibland oss, Col. 3: 16. Felas på ordet, blir folket wildt, Ords. 29: 18. Exempel: 1 Sam. 3: 1. 2 Kon. 22: 8. Om Guds ords föraktare, och dess straff, 5 Mos. 28: 15, [et]c. 1 Kon. 13: 4. Ords. 1: 24, [et]c.; cap. 28: 9. Es. 30: 9–11, 13, 14; cap. 65: 11, 12; cap. 66: 4. Jer. 5: 12–14; cap. 7: 13, 14; cap. 18: 9—12; cap. 19: 15; cap. 25: 4, [et]c. Hes. 33: 30–34. Matth. 10: 14, 15; cap. 11: 20—25. Luc. 10: 10, [et]c. Ap.G. 13: 46; cap. 18: 6. Rom. 1: 21, 28, 30. 2 Thess. 2: 11, 12. Ebr. 2: 1–3. Jer. 20: 7, 8.
Man måste tillse huru man bör höra och läsa Guds ord, Luc. 8: 18. Marc. 4: 24. Nemligen: ofta och dagligen, Col. 3: 16. Ps. 1: 2. Joh. 5: 39. Ap.G. 17: 11. Med uppmärksamhet och eftertanka, Matth. 24: 15. Ebr. 2: 1. Matth. 13: 19, 23. Luc. 2: 51; cap. 8: 15; cap. 11: 28. Uppb. 2: 7. Gudfrukteligen och hörsamligen, 2 Cor. 10: 5. Rom. 1: 15. Jac. 1: 21–23. Med ödmjukhet såsom Guds eget ord, 5 Mos. 32: 1. Es. 1: 2. Os. 12: 9, 10. Hagg. 1: 12. 1 Thess. 2: 13. Andäktigt och troget bedja i andan och sanningen om den Heliga Andas upplösning, Rom. 12: 11. Luc. 11: 13. Jac. 1: 5. Exempel: David, Ps. 119: 10, 12, 18, 19, 27, 33, 34, 34, 66, 68, 73, 108, 124, 125, 130, 135, 144, 169, 171.
Orättrådighet; se Tjufweri.
Otacksamhet; se Tacksamhet.
Otålighet; se Tålamod.
P.
Pant, att taga af de fattiga warder förbjudet, och måste igengifwas, 2 Mos. 22: 26, 27. 5 Mos. 24: 6, 10—13, 17. Job 24: 3, 9.
_864.jpg&oldid=344289){kind=link}