prest utan twå eder tre wittnen, 1 Tim. 5: 19. Om falskt wittne, 1 Kon. 21: 11. Ps. 27: 12. Ps. 35: 11. Matth. 26: 59. Ap.G. 6: 11. Ett falskt wittne, bland de 6 stycken som Gud hatar, Ords. 6: 16, 19. Äro skadlige, Ords. 25: 18. Blifwa ändtligen straffade, Ords. 19: 5, 9; cap. 21: 28.
Wrede. Beskrifwes, Ords. 27: 3. Hwad ondt deraf kommer, 1 Mos. 4: 5. Job 5: 2. Matth. 2: 16. Ords. 14: 30; cap. 15: 18; cap. 17: 19; cap. 19: 19; cap. 29: 22. Matth. 5: 22. Luc. 4: 28. Gal. 5: 20. Jac. 1: 20. Man måste wara sen till wrede, Jac. 1: 19. Pred. 7: 10. Wredgas och icke synda, Ps. 4: 5. Eph. 4: 26. Wrede måste bortläggas, Col. 3: 8. Dårar snare till wrede, Ords. 12: 16. De wredsamma och argsinniga skall man fly, och icke emotstå, 1 Mos. 27: 42. Ords. 22: 24.
Wäg. Rättfärdigas wägar, och hurdana de äro, Ords. 16: 7, 17. Es. 26: 7; cap. 30: 21; cap. 35: 8; cap. 40: 3. Os. 14: 10. 1 Thess. 4: 1. Jer. 6: 16. Warda styrde och regerade af Herran, Ps. 119: 35. Ords. 4: 10, 11, 18; cap. 20: 24. Jer. 10: 23. Micha 4: 2.
Ogudaktigas wägar, hurdana de äro, Ps. 119: 29. Ords. 4: 19, 26, 27; cap. 12: 15; cap. 21: 2; cap. 22: 5. Es. 57: 10. Hurudan deras utgång och slut är, Job 6: 18. Ords. 14: 12; cap. 28: 18. Jer. 2: 36; cap. 4: 18.
Wälsignelse. Om Guds wälsignelse, 1 Mos. 5: 2; cap. 9: 1; cap. 12: 3; cap. 18: 18; cap. 22: 18; cap. 26: 4; cap. 28: 4; cap. 30: 27; cap. 39: 5. 3 Mos. 25: 21. 5 Mos. 7: 13, [et]c.; cap. 15: 10; cap. 23: 20. Marc. 10: 16. Luc. 24: 50. Wederfares dem, som Herrans bud hålla, 3 Mos. cap. 26. 5 Mos. 7: 11, [et]c.; cap. 11: 26, 27; cap. 28: 1—7. Wälsignelse, med hwilken den ena menniskan den andra wälsignar, 1 Mos. 14: 19; cap. 27: 4; cap. 48: 9. 4 Mos. 6: 24; cap. 24: 9, [et]c. 5 Mos. 33: 1, [et]c. Jos. 8: 33. 1 Sam. 2: 20. 2 Sam. 6: 18. 1 Kon. 1: 47; cap. 8: 14. 2 Chrön. 6: 3. Ps. 115: 12–15. Ps. 118: 26. Ps. 29: 8. Wälsigna böre wi dem som oss banna, Luc. 6: 28. Rom. 12: 14.
Wänner, Wänskap. En trogen wän är af stort wärde, Ords. 18: 24. Är ock nödwändig, Pred. 4: 9, 10, 12. Är ljuflig, Ords. 27: 9. Är nyttig, Ords. 17: 17. Luc. 11: 5. Eftergifwenhet, Luc. 16: 9. Densamma att behålla är nödigt, icke utan orsak honom öfwergifwa, Ords. 27: 10. Trohet och kärlek bewisa, Ords. 3: 28, 29; cap. 22: 28, 29; cap. 27: 18. Står illa till, när en wän klaga måste, Ps. 41: 10. Ords. 14: 20; cap. 19: 4. Sällskap med honom hafwa i godt och ondt; öfwer det goda sig fröjda, öfwer det onda sig bedröfwa, Luc. 1: 58; cap. 15: 6, 9. Ps. 38: 12. Ps. 88: 9, 19. Wid alla tillfällen trösta, råda och tjena, Job 2: 11. Klagow. 1: 2. Ords. 3: 28. Sin wän icke baktala, Ords. 17: 9.
En wän böra wi icke följa, när han oss förleda will, 5 Mos. 13: 6–9. Jac. 4: 4. Om otrogna och falska wänner, 2 Sam. 3: 27; cap. 20: 8, [et]c. Ps. 41: 10. Ps. 50: 20. Jer. 9: 4–6; cap. 12: 6. Dan. 11: 26. Micha 7: 5. Om trogna wänner, 2 Sam. 15: 19. Ords. 18: 24.
Y.
Ynnest; se Gunst.
Yttersta Domen; se Domedag.
Å.
Åkallan; se Bön.
Ålderdom. Hwaruti den rätta består, Tit. 2: 2, 3.
Dess allegoriska beskrifning, Pred. 12: 1, 2, [et]c.
Gifwes de fromma, som derom bedja, Ps. 21: 5. Ps. 61: 7. Ps. 91: 15, 16. 2 Kon. 20: 1, [et]c. Es. 38: 1, [et]c. Dem som frukta Gud, 2 Mos. 23: 25, 26. 5 Mos. 5: 33; cap. 6: 2. Ords. 9: 11; cap. 10: 27. 5 Mos. 30: 20; cap. 32: 46, 47. 1 Kon. 3: 14. Som ära föräldrarna, 2 Mos. 20: 12. Eph. 6: 1–3. Som hafwa rätt wigt och skeppa, 5 Mos. 25: 15. Som älska wishet, Ords. 3: 16; cap. 4: 1, [et]c.
Bör äras, 3 Mos. 19: 32. Job 32: 6, 7. 1 Pet. 5: 5.
Deras straff, som de gamla förakta, 1 Kon. 12: 8, 16, 17, 19. 2 Kon. 2: 23, 24. Klagow. 4: 16.
Åldern förkortas ofta de fromma till godo, 2 Kon. 22: 18–20. De ogudaktiga till straff, 1 Sam. 2: 31, 32. Job 15: 32, 33; cap. 21: 20, 21. Ps. 55: 24. Ords. 10: 27.
Ånger; se Bot och Bättring.
Ä.
Äktenskapet är af den treenige Guden sjelf före syndafallet instiftadt, 1 Mos. 1: 27; cap. 2: 18, 24. Matth. 19: 4–6. Ps. 128: 3, 4. Gud byggde sjelf qwinnan af ett refben, 1 Mos. 2: 21–23. Hade henne sjelf fram för Adam, 1 Mos. 2: 22. Sjelf sammanwigde och wälsignade dem. 1 Mos. 1: 28. Sjelf föreskref äktenskapsstadgan, 1 Mos. 2: 24. Matth. 19: 5, 6. Adams glädje öfwer sin brud, 1 Mos. 2: 23.
Efter syndafallet ånyo med stadgar och wälsignelse bekräftadt, 1 Mos. 3: 16, 17; cap. 8: 17; cap. 9: 1—7. 1 Cor. 7: 2–5. Christus, af en trolofwad jungfru född, hafwer dermed äktenskapet helgat, Luc. 1: 27.
Till äktenskapet hörer inbördes samtycke, 1 Mos. 24: 37, 57. Dom. 14: 7. Äktenskapets ändamål: förökelse, 1 Mos. 1: 27, 28; cap. 9: 1. 1 Tim. 2: 15. Inbördes hjelp, 1 Mos. 2: 18. Pred. 4: 9, 10. Läkedom mot okyskhet, 1 Cor. 7: 2, 9. Oupplösligt, utom för hors skull, 1 Mos. 2: 24. Matth. 5: 31, 32; cap. 19: 3—6, [et]c. Marc. 10: 2, 3, [et]c. Luc. 16: 18. 1 Cor. 7: 10, 11. Gud beskärer hwar och en sin äkta maka, 1 Mos. 24: 14. Dom. 14: 4. Ords. 18: 22; cap. 19: 14. Ps. 128: 4. Matth. 19: 6. Warder af Englar befordradt, 1 Mos. 24: 1, 7, [et]c.
Lagen om nygifta, 5 Mos. 24: 5; cap. 20: 7. Om misstanke-andan, 4 Mos. 5: 12, [et]c. Om skiljda personer, 5 Mos. 24: 1–4. Äktenskapet bör begynnas med bön och Herrans fruktan, 1 Cor. 7: 39, och ärligen hållas, Ords. 2: 16, 18, 19; cap. 5: 20. Rom. 7: 2, 3.
Om enighet och kärlek emellan äkta folk, Ords. 5: 18, 19; cap. 15: 17; cap. 17: 1. Eph. 5: 25, 28, 33. 1 Cor. 7: 15. Äktenskap till hushållet
_879.jpg&oldid=344333){kind=link}