Sida:BillingE.Herdabref.djvu/101

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
101

och att tankarna, när jag slutligen satte mig att skrifva, ej längre ville låta sig trängas tillbaka. Nu vill jag emellertid till sist blott ett ögonblick stanna vid en enda punkt, den allra innersta i vår själasörjaregärning.

*

Förbönen.

I en liten skrift, till hvilken jag redan förut en gång hänvisat, har jag gjort ett försök att gifva den syn på folkkyrkan och på territorialförsamlingen, som jag här på nytt utvecklat, ett mera konkret uttryck genom att söka tänka och känna mig in i en gammal, erfaren församlingsprästs syn på sin territorialförsamling. »Om vi nu», heter det där på ett ställe, »frågade vår präst efter den församling, med hvilken han i sitt inre, inför Gud, känner sig höra samman, skulle vi, tror jag, få ett svar, som på ett rätt egendomligt sätt kunde komma en att tänka på den gamla satsen, att 'ytterligheterna beröra hvarandra'. Vi skulle få se de mest utvärtes och de allra innerligaste synpunkterna mötas: till de vidaste församlingsgränserna skulle vi komma första gången, när vi ännu hålla oss till det rent yttre, men så för andra gången på nytt, när vi väl hunnit in till det allra innersta. Innanför den vidaste kretsen, den som omslutes af den yttre sockengränsen, kunde vi ju särskilja liksom en hel rad af koncentriska kretsar: först alla dem som i kyrkoböckerna stå såsom hörande till församlingen, så församlingen af de döpta, sedan konfirmandförsamlingen, vidare den egentliga gudstjänstförsamlingen, slutligen den verkliga nattvardsförsamlingen. Hittills ser det nu ut, som om kretsen blefve trängre, ju längre inåt i prästens verksamhet vi kommo. Men nu taga vi ännu ett steg, till den rent personliga själavården. Och visserligen: de som själfva direkt söka denna äro kanske den minsta kretsen af alla. Men prästen nöjer sig ej med att uppsökas, han uppsöker också själf sina församlingsbor — och tillfällena härtill behöfver han dock ej först söka, han får dem, just i en folkkyrkoförsamling, på det mest mångfaldiga sätt, ej minst genom »civilregistraturen» och hvad därtill hör, till skänks — och så börjar dock redan här kretsen åter att vidgas. Och nu stå vi vid det allra innersta: prästens bön för sin församling, hans kamp för densamma