- 21
anfäktelsen är, när inga anfäktelser finnas» — och dock kan där ännu finnas frid och salighet kvar på djupet. Den är det objektivaste af allt, är till sist ingenting mindre än Gud själf, som tronar i höjden, men ock är när dem, som hafva en förkrossad ande, och som hägnar deras hjärtan med sin frid, äfven när de icke känna något däraf, och, när de icke veta hvad de skola bedja, själf manar godt för dem med outsägliga suckar. Också den frid och salighet, som Gud i det närvarande gifver oss, är ej i första hand en känslans, en kännandets, utan en trons sak. Ej om starka känslor, utan om en rätt stilla och fast tro skola vi bedja; då ger oss väl Gud i sin tid, ofta när den synes som mest fjärran, också den känslans salighet, som vi till vår hugsvalelse behöfva. Då erfara vi på nytt något af Paulus' »öfver allt förstånd» vi äro rikare på salighet och frid än vi anat eller förstått.
Men väl må vi besinna, att denna fridsfond på djupet icke ligger där som ett orörligt kapital, som förblir konstant, hur vi än hushålla därmed. Sitt stora trösteord om friden såsom hjärtats allsmäktige väktare knyter Paulus med ett »så» fast vid maningen att oförbehållsamt inför Herren lägga fram all sitt hjärtas oro — främst naturligen den som dess egen synd och tvehågsenhet vållar. Och Luthers lära om den obetingade frälsningsvissheten och om saligheten i det närvarande såsom det kristna lifvets utgångspunkt och bärande grund förstår man först rätt, när man håller den samman med hans lära — i själfva verket lika revolutionerande ny som den förra — om det kristna lifvet såsom ett lif i daglig syndaförlåtelse. Icke i ekstasens känslosvall utan i den stilla samlingen kring förlåtelsens klara, dömande och upprättande ord gripa vi Guds frid. Dag för dag måste Gud med förlåtelsen gifva oss den — mer än en dagsbörda åt gången orka vi ej med att bära. Och försumma vi denna det kristliga lifvets enda, men dagliga öfning, kunna vi snart få göra den motsatta erfarenheten mot den, vi nyss talade om: huru mycket fattigare på frid och kraft vi äro, än vi trodde. Men med syndernas förlåtelse sänker Gud på nytt — vi må känna och erfara mera eller mindre däraf — friden
