- 7
bland dessa ungdomskaror, som om den bortgångne, samtidigt med att han pekade på en av de arbetsuppgifter, som legat honom särskildt varmt om hjärtat, också velat åt sin efterträdare testamentera ett af sina största glädjeämnen. Men tillika gaf mig detta enskilda drag en konkret inblick i hans sätt att fatta sitt kall, i den stränga samvetsgrannhet och den i detalj gående plikttrohet, som präglade hela hans gärning. Att få träda in i arfvet efter en man, som på det sättet fyllt sitt verk, innebär förvisso en stor förmån, men också ett förpliktande ansvar. Gifve Gud, att detta arf ej under mina händer må förspillas!
Den nya tiden
Med särskild glädje har jag i det föregående dröjt vid alla de band, som sedan gammalt knyta mig samman med Västerås stift och som gifva mig någon rätt att säga, att jag icke kommer såsom en främling till Eder. Jag har gjort detta icke minst just därför, att jag samtidigt har en så stark och tryckande känsla af, i hvilken grad det verksamhetsfält, som jag nu går att beträda, dock ännu är en för mig okänd och främmande värld. Jag tänker härvid icke blott på, huru ytterligt ofullständig och fragmentarisk den kännedom, som jag äger om stiftet, ännu är, och huru ringa min egen erfarenhet är i många af de stycken, där I af eder biskop hafven rätt att vänta ledning och stöd, utan också på de genomgripande förändringar, som stiftet undergått under den tid av mer än två decennier, som förflutit, sedan jag sist tillhörde det. Det är icke blott på de flesta punkter en ny generation, som under dessa år hunnit rycka in i arbetet, själfva arbetsplatsen har i vidsträckt grad blifvit en annan.
Hur omfattande den omhvälfning är, som här ägt rum, däraf har jag fått ett lefvande intryck hvarje gång jag på senare år på nytt besökt den gamla stiftstaden. Den har icke blott sedan den tid, då jag förra gången flyttade dit, sett sitt invånareantal växa till det femdubbla, den är i själfva verket en helt ny stad. Eller, kanske riktigare: det är