118
rykte, hans namn och hans ära öfverflyttats och fullständigt öfvergått till min person,
Således hafva de nu blifvit öfverförda på min räkning och äro mina egna, alla denne D. Quijotes oräkneliga bedrifter.»
D. Quijote blef helt förundrad öfver att höra Skogsriddaren tala så, och tusen gånger var han på vippen att tillropa honom att han talade osanning, och redan hade han på tungspetsen ordet: ni ljuger! Likväl behärskade han sig så godt han förmådde, emedan han ville tvinga honom att med egen mun bekänna sin lögn, och följaktligen sade han ganska lugnt till honom: »Herr riddare, att Ers Nåd besegrat D. Quijote af la Mancha, därpå tviflar jag; det torde väl ha varit någon annan som liknat honom, ehuruväl få finnas som äga någon likhet med honom.»
— »Jaså, inte det? återtog han af Skogen: vid den himmel som är öfver oss! jag kämpade med D. Quijote och besegrade och öfvervann honom. Han är en man af högrest gestalt, med magert ansikte, långa skrumpna lemmar, gråsprängdt hår, något böjd örnnäsa, stora svarta och nedhängande mustascher; han drager i fält under namn af Riddaren af den Sorgliga Skepnaden och har till vapendragare en bonde vid namn Sancho Panza; han belastar ryggen och styrer tyglarna på en berömd häst vid namn Rocinante; och slutligen har han till sitt hjärtas härskarinna en viss Dulcinea af Toboso, som en tid hetat Aldonza Lorenzo, liksom jag kallar min Casildéa af Vandalien, eftersom hon heter Casilda och är från Andalusien.[2] Om alla dessa bevis ej äro tillräckliga för att bestyrka sanningen af mitt påstående, så är här mitt svärd, som skall förmå otron själf att sätta tro därtill.»
— »Stilla er, herr riddare, sade D. Quijote, och hör på hvad jag will säga er. Ni måste veta att denne D. Quijote, om hvilken ni talar, är den bäste vän jag har i denna världen, och det till den grad att jag kan säga, att han är lika mycket värd för mig som mitt eget jag. Efter den omständliga och tillförlitliga beskrifning ni gifvit mig på honom, kan jag ej tro annat än att han är densamme som ni besegrat; men å andra sidan är det ögonskenligen och påtagligen omöjligt att det kan vara han, såvida det icke förhåller sig så att, eftersom han har många trollkarlar till fiender, isynnerhet en som ständigt förföljer honom, en af dessa antagit hans gestalt
- ↑ Dessa båda rader hade i alla föregående upplagor tryckts som prosa, tills Spanska Akademien i sin upplaga af 1819 anmärkte, att de med ringa förändring äro tagna från början af D. Alonsos de Ercilla berömda hjältedikt La Araucana (första gången tryckt 1569).
- ↑ andalien är nämligen detsamma som Andalusíen, hvars namn härledes från folkslaget Vandaler, som nägon tid (i fjärde århundradet) voro bosatta där.
