XVIII. En flod av solljus
Arthur Dimmesdale såg in i Hesters ansikte med en blick, i vilken hopp och glädje lyste, fastän blandade med fruktan och ett slags fasa över hennes djärvhet, som hade uttalat det han obestämt antytt, men icke vågat yttra.
Men Hester Prynne med sitt modiga och handlingskraftiga sinne, hon som så länge hade stått icke blott främmande för, utan utstött ur samhället, hon hade vant sig vid den tankefrihet, som var fullkomligt okänd för prästen. Hon hade strövat, regellöst och utan ledning, i en moralisk vildmark, lika ofantlig till sin vidd, lika snårig och skuggig som den vilda skogen, i vars dunkel de nu höllo det samtal som skulle komma att avgöra deras öde. Hennes intelligens och hjärta liksom hörde hemma på öde platser, där hon drev omkring fritt som den vilde indianen i sina skogar.
Under flera år hade Hester från denna avskilda utsiktspunkt betraktat mänskliga inrättningar och allt vad präster och lagstiftare hade åstadkommit, hade kritiserat allt med knappast mera vördnad än vad indianen skulle känna för prästkragen, domaremanteln, skampålen, galgen, hemmets härd eller kyrkan. Hennes öde och ställning i livet hade strävat till att göra henne fri. Den eldröda bokstaven var hennes lejdebrev till regioner, som andra kvinnor icke vågade beträda. Skam, förtvivlan, ensamhet — dessa hade varit hennes lärare, stränga och oböjliga. De hade gjort henne stark men hade också givit henne många skeva lärdomar.
Prästen å andra sidan hade aldrig genomgått någon
