lära känna mig? frågade prästen litet oroligt. Jag har länge dragit mig för barn, därför att de ofta visar misstro — liksom skyr att bli förtroliga med mig. Jag har till och med varit rädd för lilla Pearl!
— Åh, det var sorgligt, svarade modern. Men hon kommer att hjärtligt hålla av dig, och du henne. Hon är inte långt borta, jag skall ropa på henne. Pearl! Pearl!
— Jag ser henne, sade prästen. Där borta står hon, mitt i en solstrimma, på andra sidan bäcken. Du tror således, att barnet kommer att hålla av mig?
Hester log och ropade åter till Pearl, som var synlig på något avstånd, såsom prästen hade sagt, och stod där likt en glänsande vision i en solstråle, som föll ned på henne genom lövvalvet. Solstrimman dansade fram och tillbaka över henne och gjorde hennes gestalt än otydlig, än klart skönjbar — än lik ett verkligt barn, än lik ett barns ande — allt eftersom ljuset gick och kom igen. Hon hörde sin mors röst och närmade sig långsamt genom skogen.
Tiden hade icke synts Pearl lång under den timme som hennes mor hade suttit och talat med prästen. Den stora svarta skogen — sträng och dyster som den visade sig för dem, som lade världens synd och skuld och oro i dess sköte — blev det ensamma barnets lekkamrat så gott den förmådde. Dyster som den var, tog den på sig sitt vänligaste välkomstleende för hennes räkning.
Den bjöd henne på “rapphönsbär”, som hade växt den föregående hösten men mognade först nu på våren och hängde som bloddroppar på de vissna bladen. Dessa bär plockade Pearl och tyckte om den vilda doften. Vildmarkens små inbyggare brydde sig knappast om att fly ur hennes väg. En rapphöna med tio små bakom sig sprang hotfullt fram, men ångrade snart sin häftighet och kluckade åt sina ungar, att de ej behövde vara rädda.
En duva, som satt ensam på en låg gren, lät Pearl komma alldeles intill sig och lät höra ett kuttrande, som
168
