liga år ha uthärdat hopens blickar såsom en nödvändighet, en botgöring och en sträng religionsplikt, för ännu en sista gång mötte dem frivilligt och öppet för att vända det, som så länge hade varit ett kval, till ett slags triumf.
— Se för sista gången på den eldröda bokstaven och på mig, som bär den, skulle hon ha kunnat säga till folket, som trodde att hon alltjämt var dess offer och dess slavinna för livstiden. Blott en liten tid, och jag skall vara utom räckhåll för er! Några få timmar till, och den djupa, hemlighetsfulla oceanen skall släcka och för evigt gömma den symbol ni har låtit bränna på mitt bröst!
Det vore ingalunda oförenligt med människonaturen, om det doldes en känsla av saknad hos Hester i det ögonblick då hon stod beredd att vinna befrielse från det lidande, som så djupt hade införlivats med hennes varelse. Skulle hon icke kunna känna ett oemotståndligt begär att för sista gången dricka i djupa, andlösa drag ur den bägare av malört och aloe, som hade varit hennes lott nära nog lika länge som hon varit kvinna? Livets vin, som hädanefter skulle bjudas hennes läppar, måste i sanning vara rikt, läckert och upplivande i sin bägare av drivet guld, om det icke skulle lämna efter sig en fadd smak hos henne, som hade druckit bitterhetens skarpa men styrkande drägg.
Pearl var smyckad som till fest, ljust och luftigt. Det skulle ha varit omöjligt att gissa sig till, att denna strålande och soliga uppenbarelse hade den dystra grå gestalten att tacka för sin tillvaro, eller att den fantasi, på samma gång så praktälskande och så fin, som måste ha fordrats för att förfärdiga barnets dräkt, var densamma som hade fyllt en kanske ännu svårare uppgift, den att skänka en så tydligt framträdande egenart åt Hesters egen enkla klädnad. Pearls dräkt syntes vara framsprungen ur hennes eget väsen, ha blivit ett uttryck för hennes skaplynne, och man kunde lika litet tänka sig den skild
192
