då uppträda med den yttre ståt och majestät, som i överensstämmelse med antik stil ansågs för de offentligt eller socialt högt uppsattas tillbörliga klädsel. Alla deltogo i processionen inför folkets ögon för att giva behövlig värdighet åt det så nyligen skapade statsskickets enkla former.
Vid detta tillfälle tillät man också folket, om man än icke direkt uppmuntrade det därtill, att överge den stränga flit, varmed det annars ägnade sig åt sina olika arbeten och som eljest alltid syntes vara ett med dess religion. Visserligen funnos här inga av de folkliga muntrationer, som skulle ha varit så naturliga i England på Elisabeths eller konung Jakobs tid. Inga primitiva skådespel, ingen kringvandrande sångare med sin harpa och sina ballader, ingen musikant med en markatta som dansade efter musik, ingen taskspelare med sina trollkonster, ingen gycklare och pajas, som narrade folket att skratta med sina skämt, kanske hundratals år gamla, men ännu verksamma därför att de vädja till den mänskliga glädjens djupaste källor. Alla sådana professionella rolighetsmakare skulle här strängt ha undertryckts, icke blott av lagens tuktande hand, utan av den allmänna uppfattningen, som ger lagen dess livskraft.
Icke desto mindre syntes ett leende på folkets stora hederliga ansikte, ett barskt leende kanske, men brett också. Ej heller saknades idrottslekar, sådana som kolonisterna hade sett och deltagit i för länge sedan i England, vid marknader och på ängarna, där byarnas ungdom samlades till lek. De hade ansett det lämpligt att hålla dem vid liv på denna nya mark, då mod och manlighet i dem voro väsentliga.
Brottningar, på Cornwalls och Devonshires olika sätt, försiggingo här och där på torget; i ett hörn utkämpades en vänskaplig dust med pikstavar; men mesta uppmärksamheten tilldrogo sig dock två fäktmästare, som på skampålens plattform började en förevisning av en strid
196
