med huggvärja och sköld. Men till hopens stora besvikelse avbröts den genom stadstjänarens mellankomst. Denne ordningens väktare skulle ej kunnat drömma om att låta lagens majestät kränkas genom ett dylikt missbruk av en åt lagen helgad plats.
Det torde icke ligga någon överdrift i det påståendet, att i det stora hela (med avseende fäst på att folket vid denna tid befann sig i det första stadiet av sin glädjetomma tillvaro och härstammade från fäder, som på sin tid hade förstått att vara muntra) dessa människor i fråga om att fira en festdag kunde med fördel uthärda jämförelsen med sina avkomlingar, även räknat så långt ned som till själva. Deras närmaste efterkommande, generationen näst efter de första emigranterna, buro den svartaste skugga av puritanism och fördystrade därmed till den grad den nationella uppsynen, att alla de därpå följande åren icke ha varit tillräckliga att få den att skina upp igen. Vi behöva ännu lära på nytt glädjens glömda konst.
Ehuru den tavla av mänskligt liv, som torget erbjöd, till sin grundton hade de engelska utvandrarnas dystra grå, bruna eller svarta, upplivades den likväl av någon omväxling i färgen. En skara indianer — i sin vilda grannlåt av egendomligt broderade hjorthudsmantlar, sina bälten av pärlsnören, den röda och gula målningen och fjädrarna, sina bågar, pilar och spjut med stenspets — stodo för sig, och i deras ansikten låg ett oböjligt allvar, som icke ens den puritanska uppsynen kunde tävla med.
Men dessa målade barbarer voro dock icke det vildaste elementet i tavlan. Den äran tillkom med mera rätt några sjömän — en del av besättningen på fartyget från Spanska sjön — som hade gått i land för att se på valdagens lustigheter. De voro råa sällar med solbrända ansikten och ofantliga skägg; deras vida, korta benkläder sammanhöllos kring livet av bälten, ofta knäppta med ett grovt