härstammar från Luftens Furste. Vill du rida med mig en vacker natt och se på din far? Då får du veta, varför prästen håller handen över hjärtat!
Med ett skratt så gällt, att det hördes över hela torget, avlägsnade sig den gamla trollkvinnan.
I detta nu hade den inledande bönen blivit läst i kyrkan, och pastor Dimmesdales röst hördes börja predikan. En oemotståndlig känsla höll Hester kvar. Då kyrkan var så fullpackad, att icke en enda åhörare mera kunde komma in, tog hon plats tätt bakom schavotten med skampålen. Den låg så nära, att hela predikan bars till Hesters öron i form av ett otydligt men omväxlande mummel och ett oupphörligt flöde av prästens mycket egendomliga röst.
Prästens talorgan var i och för sig en rik gåva, det hade en sådan makt över åhöraren, att även om denne ej förstått det språk predikanten talade, han likväl skulle ha blivit mäktigt påverkad av dess blotta klang och tonfall. Likt all annan musik andades hans stämma lidelse och patos, upphöjda eller ömma känslor, på det tungomål som är hjärtats, i vilket land det än må klappa. Ehuru stämmans ljud dämpades av de kraftiga kyrkmurarna, lyssnade Hester Prynne med så spänd uppmärksamhet och så djup sympati, att predikan alltigenom var full av mening för henne, oaktat hon ej kunde urskilja orden.
Hade hon hört dem tydligare, skulle de kanske ha verkat förplumpande och nedtyngande på hennes andliga uppfattning. Nu uppfattade hon den låga stämman likt vinden, då den försvagas och lägger sig till ro; hon steg med den, då den höjde sig gradvis med tilltagande ljuvhet och styrka, tills dess väldiga volym tycktes inhölja henne i en atmosfär av bävan och imponerande högtidlighet. Men hur majestätisk rösten allt emellanåt blev, låg det likväl hela tiden en klagande underton i den, ett högljutt eller dämpat uttryck av ångest — en lidande
208
