Vi skola nu vända oss till den andra arten (A. Demarlii), med rund svans och tår utan simhud. Denna ödla finnes icke, liksom den andra, på alla öar, utan är inskränkt till mellersta delen af ögruppen, nämligen till Albemarle-, James-, Barrington- och Indefatigable-öarne. Jag hvarken såg eller hörde talas om någon söderut på Charles-, Hood- och Chatham- eller norrut på Towers-, Bindloes- och Abingdons-öarna. Häraf vill det tyckas, som om den hade blifvit skapad midt i ögruppen och derifrån blifvit utspridd endast till ett visst afstånd. Några af dessa ödlor bebo de höga och fuktiga delarne af öarne, men de äro vida talrikare på de lägre och ofruktbarare delarne vid kusten. Jag kan ej gifva något mera talande bevis på deras mängd, än att då vi stannade på James-ön, kunde vi en stund icke finna så stor fläck, som var fri från deras hålor, att vi derpå kunde slå upp ett enda tält. Lika sina bröder af hafsarten, äro de fula djur med undre sidan brandgul, brunröda ofvanpå, hvarjemte de till följe af sin låga ansigtsvinkel hafva ett ovanligt dumt utseende. De äro måhända något mindre än hafsarten; men några af dem vägde tio till femton marker. I sina rörelser äro de tröga och halft slöa. Om de ej skrämmas, krypa de långsamt med buken och svansen släpande på marken. De stanna ofta och slumra in ett par minuter med tillslutna ögon och bakbenen utsträckta på den förbrända marken.
De bo i hålor, som de stundom gräfva mellan lavastyckena, men oftare på jemna fläckar af den mjuka, sandstenslika tuffen. Hålen tyckas icke vara mycket djupa, och intränga i marken under en mycket spetsig vinkel, så att när man går öfver dessa ödlekulor, sjunker marken ständigt undan, till stor förtret för den trötte vandraren. När detta djur gräfver sina hål, arbetar det skiftesvis med motsatta sidor af sin kropp. Ett framben krafsar en stund bortåt upp mullen och kastar den mot bakbenet, hvilket sitter så väl till, att det kan kasta jorden utanför hålets öppning. Sedan denna sida af kroppen blifvit trött, börjar den andra arbetet och så skiftesvis vidare. Jag gaf en lång stund akt på en ödla till dess halfva kroppen var nergräfd. Jag gick då fram och drog henne i svansen, hvaröfver hon tycktes mycket förvånad; och då hon dervid kröp fram för att se hvad som stod på, stirrade hon mig i synen, liksom ville hon säga: »Hvarföre drog ni mig i svansen?»
De söka sin föda om dagen och gå ej långt från sina hål, till hvilka de skynda tillbaka med en mycket klumpig gång om de skrämmas. De kunna icke röra sig särdeles hastigt, utom när de springa ned för en brant, hvilket tydligen kommer sig deraf, att benen sitta mycket åt sidorna. De äro alls icke rädda; ty om
