154
Berling satt tyst.
— Jag har så svårt för det här, sade han till sist.
Professorn stälde sig i fönstret och såg ut. Den där var för oomkullrunkelig.
— Vi ska väl se till, hur det är med »antikviteterna» då? sade han.
Berling befans hafva ganska svårt för dem också, och efter ännu en stunds frågande förklarade professorn tentamen var slut.
— Hvad får jag för betyg? sade Berling.
— Herrn kan väl inte begära mer än approbatur? sade professorn.
Berling funderade en stund igen.
— Neej, sade han. Det gör mig detsamma. Men får jag det då?
— Läs på prosodin och antikviteterna till examen och lycka till, sade professorn.
— Tackar ödmjukast, sade Berling och gick ut.
Men när han kommit ut på gatan, svor han öfver, att han hade läst för mycket. Hvad attan skulle det tjäna till, när man ändå inte fick visa, hvad man kunde? Det där kunde han, när han gick i skolan. Men i alla fall var det skönt, att det var öfver. Om han skulle äta frukost och ta supen? Han hade två timmar på sig, innan festligheterna började.
Jo, det skulle han göra. Han hade tenterat i dag, och i dag invigdes det nya universitetshuset.
