FÖRORD.
Med liv och lust måste barnen deltaga i skolarbetet, för att detta skall kunna bära god frukt. Det går icke an, att läraren ensidigt utvecklar barnens förstånd, han måste vädja även till deras känsla och fantasi, ty annars får han dem icke helt med sig.
Icke minst gäller detta om den dryga och svåra uppgiften att göra barnen förtrogna med vårt skriftspråk, som är så olikt barnens eget talspråk och har en så stor mängd för dem nya ord och ordförbindelser.
Att till grund för de många övningarna i läsning och muntligt eller skriftligt återgivande lägga endast allvarliga, uppenbart docerande eller moraliserande stycken är ett grovt missgrepp. Innehållet blir otillräckligt till att nog mångsidigt och livligt intressera barnen. De »nyttiga» och »lärorika» styckenas språkform, såsom varande jämförelsevis abstrakt och alltför starkt uppblandad med från tyskan lånade beståndsdelar, blir svårbegriplig och därjämte otjänlig till att av barnen själva användas i tal och skrift.
Utan tvivel har också mången lärare funnit nödvändigt att till omväxling med de reglementerade läseböckerna förelägga barnen lättare och mera roande lektyr. Men i valet av sådan har han sannolikt ofta
