§. 14. Det tillåtes lätt, at anwända egna ägodelar til sin och Samhällets nytta. Men allo slags egendomar kunna ej af hwar och en så lätt förwärfwas, som det wore för Samhället gagneligt. Ingen kan hwar han wil, med arbete eller betalning, skaffa sig land, fastän många til det allmännas stora skada, skulle hafwa mera än de häfda. Lagar, sådana, som Mosis war hos Hebreerna, om hwar släkts måtteliga och beständiga jordstycke, 3. Mos. 25:13-16.23.24.40.41. eller Licinii hos Romarena om 500 jugera (257 1/7 Tunnland) tjänte då ganska mycket, både at befordra landets skötsel, och at jämka Inwånarenas inbördes rättigheter.
§. 15. Ingenting är mera egit, än wåra kropps och sinnes krafter; ingen ting därföre billigare, än at därmed få föda sig på anständigt sätt, få utöfwa nyttiga konster och wetenskaper. At fritt näras af Landt- och Bruks-lefnad, af Handtwerk, af köpenskap, af witterhet, bör altså stå öppet för alla, til dess mängden blir Samhället skadelig.
§. 16. Från Landet jagas nyttiga arbetare, då lagar ei låta dem, hwilka lyckan ej tildelt något landstycke, i byar och backstufwor njuta skydd af annat, än lyten och ålderdom, som gör dem nästan orkeslösa. Ty så snart de wilja följa den så naturliga driften til frihet och blifwa sina egna, fly de til Städerna, där de lätt få lefwa efter godtycko, eller tjäna med maklighet. Men där, efter Englands och Tysklands sed, hwar och en på landet äfwen kan wara herre i sin hydda, der blifwa många arbetare qwar i sin Fädernesbygd, föröka sin släkt, företaga sig nyttiga näringar, låta leja sig til jordbrukares hielp; och det alt mycket hällre, än at de genom wal af stadslefnaden skulle blifwa ogifta, öfwerdådiga, lättiefulla, för at underhålla de rikas öfwerflöd, omgifwa förnäma wagnar, döda tiden med sömn och liderlighet, och wara til last för sig och för sitt Fädernesland.
§. 17. Til konsters uphjelpande och frihet skulle i synnerhet publika skolor tjäna, där man finge, så fort som ens egen flit och begrep hunne, blifwa fullärd i alla slags wetenskaper och handtwärk, samt lika snart ärkänd för frimästare i den sak man förstode. Men antalet af hwart slags idkare borde utsättas efter Samhällets behof och nytta.
